Våga vägra könsbenämning

Tänk dig en människa du ser,
människan springer på en asfaltsgång där grus letat sig fram och nu fläckvis översållar gången.
Tänk dig nu att människan faller, rakt ner på gången, människan hinner knappt få händerna under sig innan kroppen slår i asfalten och gruset. Du ser huvudet falla framåt för att sedan häftigt kastas tillbaka, din hjärna tar in allt detta under bråkdelen av en sekund och frågan är hur du reagerar...
Kan du säga det?
eller behöver du lite mer underlag kanske?
Din reaktion är antagligen beroende av åldern på människan, människans kön och även andra yttre omständigheter. Varför?
Jag ska presentera tre exempel.
I mitt första exempel är den ramlande människan en fyraårig flicka som redan innan hon slagit i marken har fångat inte bara pappas och mammas uppmärksamhet utan även uppmärksamheten från fem andra vuxna, tre lite äldre barn och två människor som passerat pensionärsstrecket. Alla ojar de sig, tar hand om, och "uppvaktar" människan som ramlat, erbjuder plåster och vatten för att kunna badda sår, de hittar på nya lekar för att få människan på andra tankar.
I mitt andra exempel är den ramlande människan en treårig pojke och genast har "publiken" minskat, de äldre barnen ser inte ens pojken, pensionärerna kanske anlägger en omtänksam alternativt bekymrad min men omhändertagandet från flickans exempel uteblir. Av de fem vuxna har två fallit bort medan de tre andra undrar om blåster verkligen behövs på den det där lilla såret, mamman och pappan lyfter upp sin son, synar honom uppifrån och ner, borstar av hans kläder och frågar om han inte vill åka rutschkanan en gång till.
I mitt tredje exempel ät den ramlande människan en man i 30-årsåldern, han har skjorta, krokodilskinnskor, trendig laptopväska och mp3lurar i öronen. När mannen faller riktas många blickar mot honom, de tre äldre barnen fnissar lite, pensionärerna drar efter andan, tre av de fem vuxna är inbegripna i mobiltelefonsamtal, mamman och pappan ser efter sin son/dotter. Kvar är två vuxna människor, den ena går fram, lutar sig över mannen och frågar hur det gick, den andra står avvaktande någon meter ifrån och frågar efter en stund om mannen vill ha hjälp att plocka upp väskans innehåll som slungats ut runt gången.

varför gör vi så här?
Ur rent medicinsk synvinkel är det mest troligt att den 30-årige mannen får frakturer eller allvarliga skador av fallet ändå ges minst hjälp till honom. Antagligen skulle den lilla pojken behöva mer lugnande förmaningar och att få sitta i mammas/pappas knä en stund medan flickan är så inbäddad i försiktighet att hon knappt kommer ur den.
Just för att vi gör så här, beter oss så här så pekar jag ofta på människor, jag pekar för att inte behöva bestämma eller benämna människors könstillhörighet. Vi hamnar i oändligt många situationer dagligen där könsbenämningen snarare blir ett handikapp än ett hjälpmedel.
Därför kamrater, hoppas jag att ni alla Vågar Vägra Könsbenämning!