lördag, januari 27, 2007

Candyman!

Nu har det hänt, jag är fast i
popdunklarvstruntpojkbandsvanslandstöntfjönsträsket...

Jag och Julian lyssnar till P3 hela dagarna och en låt har fastnat, så fastnat,
vi älskar den båda två. Jag ser på Julian när låten kommer för då
börjar hans huvud nicka, sedan skakas från höger till vänster för att tillsist
skakas, krängas, viftas a´la "Honkytonk".
Jag talar om Christina Aguileras "Candyman".

Tur för mig att jag har en alldeles egen Andy Pandy Candyman hemma!

tisdag, januari 23, 2007

Ett foto i timmen fortsättning...

kl. 18.55



kl. 17.55



kl. 16.55



kl. 15.55



kl. 14.55



kl. 13.55

Ett foto i timmen

kl. 12.55



kl. 11.55



kl. 10.55



kl. 09.55



kl.08.55



kl. 07.55



kl. 06.55




lördag, januari 20, 2007

torsdag, januari 18, 2007

Vardagssaker som händer mig! part one

* Jag börjar med att tänka att jag ska komma ihåg att hänga den två dagar gamla tvätten i tvättstugan och tankarna spinner vidare...hänga, undrar vad som hände med snöret när de hängde folk för i tiden? Lät de snörena hänga kvar? Njaaee, då kunde ju någon skära av dem och ta dem med sig. Kanske de hade någon som stod vakt vid galgbacken? Eller hängde de så mycket folk att det alltid fanns en personal på plats?

* Jag tappar en öppnad fil när den precis är på väg ut ur kylskåpet så den SPLATCHAR över halva köket, hela kylskåpet och hela mig. När DET händer vill jag dö...

* Jag säger till Julian (1 år gammal):
"Nej, nu får du faktiskt sluta upp med dina dumheter! Du kan väl inte ens höra dig själv tänka i det oväsen du för!" Alltså...hur gammal ÄR jag egentligen?

* Jag funderar över varför glasburken med engångsrakhyvlar hemma hos Andreas pappa aldrig sinar...

* Jag använder hälften av "städ-tiden" till att organisera mig, planera och ordna. T ex går jag aldrig upp eller ner för trappan utan att ta med mig något som ska åt det håll jag ska. Detta resulterar allt som oftast i att det tar mig 10 minuter att ta mig nedför trappan med två IKEA-kassar, tre kissiga blöjor, balanserandes två stora vattenglas till hälften fyllda med vatten (varför jag inte hällde ut vattnet i badrummet innan jag gick ner är en gåta) och mobiltelefon+ vanlig telefon i munnen (detta är en sämre idé eftersom jag inte så ofta knapplåser dem och på mobiltelefonen står min svärmor först...jag har alltid ringt upp henne).

* Jag låter tankarna vandra igen... Usch, jag gillar inte att bajsa, undrar vem som gillar att bajsa? Iofs kan det vara ganska förlösande, men då ska det vara fasta korvar, inte löst... Jag har aldrig haft sånt bajs som bebisar kan ha som är liksom färdig mat som bara knallat rakt igenom. undrar varför? Bebisar kan ju ha så, eller iaf Julian...Kan det vara för att vi har längre tarma? Maten kan liksom inte låta bli att bli behandlad på dess låååånga väg genom tarmsystemet...Ja, kanske...

* Läser "Min feministiska vardag" av Franziska Becker och skrattar glatt och känner igen mig...för att senare komma fram till att jag har det inte alls sådär...

måndag, januari 15, 2007

Om elva timmar...



är det ett helt år sedan en liten parvel tog sina
första andetag utanför sin mors livmoder.

Ett helt år av utveckling, nya upptäckter,
nya bekantskaper, kärlek och värme!

Mycket skratt, en del gråt och tårar av båda sorter har
kantat vårt första år tillsammans.
Du berikar mitt liv så mycket och jag önskar att jag
hjälper dig att hitta rätt stig, utan för många omvägar,
i livet!


Grattis på din allra första födelsedag

älskade lillemannen Kerstin!

söndag, januari 14, 2007

en uppföljning...

Några har kanske läst denna ...

Idag fick jag en fin present, ett underbart, mintgrönt paket av min kära faster innehållande... Ja, vad annars :
en av reval froisses vita muggar!

tack snälla du och som flera påpekat: Det var ju väldigt gulligt gjort!

torsdag, januari 11, 2007

För att bryta av den senaste tidens något tunga bloggande...

...levererar jag härmed en liten kavalkad av förevigande från vårt julfirande 2006:

Amelia och Lovisa dansar danföredopparedan hos farfar


Amelia, mormor, fantasiflicka herself och Lovisa på julafton


Amelia och andypandy med Julian på ryggen leker med gårdagens julklappar, juldagsmorgon

Juldagsfirande hos morfar med stämningsfullt spelande...av barnvisor

Annandagsbandy! fantasiflicka med yngsta dottern på plats!

måndag, januari 08, 2007

jag bör väl fortsätta vad jag påbörjat antar jag...

I commentlistan i den tidigare bloggen står att läsa:
"Vad ska man göra då? Och hur vet man?"
Ja, vad ska man göra? Jag har inte något svar och jag har ingen aning om hur man vet. Men som jag svarar i commentlistan så får jag en känsla av att vi (vi= mänskligheten alt. västvärlden) gör oss problem om vi inte har några. Och där, där har vi grejer! Låt oss säga att det är vad vi håller på med. När problemet med mat för dagen löstes uppkom problemet med vinterkängor så barnen kunde ta sig till skolan. När det var löst uppkom nästa problem och nästa och nästa. Tidigare nämnda mormorochmorfar sitter ju som två stora (eller ett enda gigantiskt) frågetecken när jag försöker prata ut om dagispersonalens ovilja att använda tygblöjor eller barnmatsburkstillverkarnas förkärlek till socker eller coopkoncernens indragande av gratis frukost om söndagsmornarna eller telebolagens skumraskaffärer när det gäller att ta ut avgift för nummerpresentation. När min utläggning är över och jag suckande skakar på huvudet åt dagens samhälle harklar sig morfar och med sin djupa stämma berättar han om "när han jobbade för kommun. Då minsann gick han upp i ottan för att gå en mil till tåget. Han drog rör (vattenledningar tror jag) tills fingrarna blö på han och inte nog med det! En gång när de skulle dra ledning i vattnet var de tvungna att lyfta upp stora stenbumlingar från botten och itne tänkte han på att de blev tyngre ovanför vattenytan så då knäckte han ryggen till på köpet. Han jobbade minst 12 timmar om dagen och hade han tur kunde han vara ledig en dag i veckan."
Ja, låt oss säga då att det är vad vi gör, skapar oss problem...Varför? Är vi en hoper rastlösa själar som måste fylla våra liv med något? Utvecklas våra känslospektran allt eftersom tiden går?

Det finns ju hur mycket som helst att säga...men jag avslutar för idag! Var vänlig kommentera gärna...Vad tror du? Hur känner du? Hur känner du om 30 år? Vad tror du är meningen med livet?

tisdag, januari 02, 2007

I min bekantskapskrets finns en mormorochmorfar, en intakt mormorochmorfar. Eftersom de är de enda intakta mormorochmorfar ÄR de mormorochmorfar för oss alla (utom Lovisa som kallar dem "mormor och den där stora pojken som bor hos henne").

Mormorochmorfar symboliserar "den gamla tiden" för oss och lever som då. De sparar pengar och har betalat av det lilla lån de en gång hade för länge sedan. De lever sida vid sida och blir det någon gång irritationer dem emellan splittar de på sig, mormorochmorfar, och morfar går ut i skogen. Julbord på Tullgarn är absolut inte något man ska lägga en krona på, absolut inte 595 kr. En gång i månaden spelar mormor bingo inne i staden och lägger upp håret och klär sig fint. Morfar är inte religiös på något sätt men tycker det var ett jävla tiggeri med namngivningsceremoni.

En annan mormor och morfar som finns lite längre ut i min bekantskapskrets påtalar gärna (enligt deras barnbarn) att vi unga minsann ska vara tacksamma...tacksamma över hur våra liv ser ut. Detta får mig naturligtvis att fundera, ska vi det? Tacksamma? Över vad? Och mot vem?
"Den gamla tidens" människor kämpade för mat på bordet och hade hårda arbeten utan säkerhetsföreskrifter. Det var riktiga problem det!
Sådana problem har inte vi, vi lever med backuper i hundratal, "mister du ett jobb står dig tusen åter", vi väljer bort en sketen tvåa i Hamn för "att den inte har takkupa". Ni har det så förbaskat lätt! skanderar den generella mormorochmorfarn. Ni tror vi har det så jävla lätt! skanderar vi tillbaka.
En ständig påminnelse om olika skönhetsideal, sex-hets, stressen att förverkliga sig själv, den stora frågeställningen, som inte längre är är vi själv i rymden? utan: vad ska jag göra av mitt liv? Detta är vad vi tampas med idag...
"Den gamla tiden"-människorna gavs inte utrymme att skiljas, alltså levde de med sin livspartner. Plötsligt (kanske inte så plötsligt, mer kanske en process) fanns möjligheten, att hitta livspartner men att faktiskt kunna ändra sig, att faktiskt kunna sluta vara kär och kunna gifta sig för att man var kär. Vad har vi då gjort av denna möjlighet? Vi hinner under vår livstid ofta med två seriösa ihopflyttanden innan Han dyker upp. Med Honom gifter vi oss eller iaf förlovar oss för att plötsligt inse att Han hittade en annan Hon och vår första skilsmässa är ett faktum. Pappan kommer in i bilden där vi till en början agerar bonusmamma till hans två pojkar i fem årsåldern men snart inser att svaret på den stora frågeställningen måste ju vara att föda ett kärleksbarn. Småbarnsåren får oss att inse att Pappan naturligtvis inte är den rätte och vår familj är nu ett litet kärleksbarn och ett syskon till kärleksbarnet och två bonusbarn som vi hittar på något roligt med en dag på lovet. Vi lovar oss själva dyrt och heligt att aldrig låta en man ta över våra liv igen men efter två år videokvällar med 101 dalmatiner, Den lilla sjöjungfrun och Ensam hemma 1, 2, 3 är det dags att påbörja en ny karriär i våra själsliv. Karriären som hett mamma-villebråd på Golden Hits eller den lokala pizzan med rättigheter, där hittar vi tillslut någon som barnen inte hatar, som har en EGEN bil och som inte har egna barn som måste passas in i bilden. Efter ännu två barn och nybyggd villa känns det plötsligt inte helt rätt längre och vi skiljs som vänner med barnens bästa för ögonen. När våra barn äntligen växt upp till tonåringar blickar vi som sömndrucket upp på personalfesten och drunknar i Hans ögon. Han har, liksom vi själva, gjort livet, festat, barn, karriär och båt och vill liksom vi slå sig till ro med alla dess bekvämligheter. Att få uppleva ännu ett bröllop blir en liten extra bonus för oss medan lånet på lägenheten i city för klartecken. När livet börjar bli lugnt, invant och självklart släpps såklart bomben att Han har träffat en annan, en yngre modell av oss själva och där står vi ensamma, 45 år fyllda, barn som lever egna liv och utan hund. Vid 70 möter vi förhoppningsvis en jämlike på dagaktiviteten eller PRO och flyttar ihop.
Detta har vi gjort av den enkla möjligheten att faktiskt kunna ändra sitt val av livspartner...

Detta blev långt och det finns mycket mer, så jag säger:
To be continued...