sista morgonen med pfemradiostockholmhundratrekommatre

(läste ni rubriken sjungandes? Annars får ni börja om...)

Jag upptäckte er alla alldeles försent...
Wivianne, Nina...Johan...Charlotte! och Henry, Henry, Henry, Henry...aldrig kommer ni tala till just mig igen, aldrig.
"Chu Chu Chu Chu Chu Chu"
Varför Sveriges Radio, o varför plågar Ni mig? O Ni barmhärtighetslösa furste, hur kan ni skoningslöst driva mig mot denna avgrund?

Lyssnade till fluktarna imorse, inte ett öga torrt, det talades om förändringar. Att en tendens, ja t o m trend, i Sverige är just förändring och det är väl bra, tycker man "såklart". Det finns så mycket dåligt, det finns så mycket orättvist, men för tusan! Inte är väl P5 varken dåligt eller orättvist?! Jag tycker absolut inte att all förändring är av ondo, jag tycker tvärtom att förändring är bra. För min del får vi alla gärna leva som nomader och med alla menar jag hela jordens befolkning. Ingen skulle ha medborgarskap någonstans förutom i världen, på jorden. Så inte ogillar jag förändring...
Men, detta ändrande på saker som funkar, detta pillande i små små detaljer. Hallå, makthavare, förändra något v i k t i g t ! Som att se till attkvinnor som säljer Situation Stockholm inte blir sextrakasserade, som att utbilda förskolepersonal bättre, som att effektivisera SIDA och dess arbete, som att få bort ordet homofobi från SAOL, folks vokabulär och medvetande.

Ge oss P5 tillbaka och utbilda istället läkare i patientbemötande!

hur ska jag hantera 1:an, första härfärgningen, sova över hos kompisar och flytta hemifrån?

Ja, det frågar jag mig eftersom jag just nu har värk i magen, tunga tårar, klump i halsen och sorgsenhet boende i kroppen.
Lovisa, min förstfödda, min lilla Lovisa fisa våffla toffla, har precis gett sig iväg med mormor till fjällen.

Hon ska få gå i skidskola och hyra skidor, bo i stuga och dricka varm choklad framför brasa.
Pussla med min kusin och rita en massa teckningar som jag inte kommer så förrän om en vecka.
Springa ut och in i bastun och åka stjärtlapp i låååånga backar.
Se riktiga fjäll och frysa om tårna!

Hon kommer stå där med hjälmen som är större än en basketboll och släpa skidor, tappa stavar, ramla i backen och få lägga sig nära mormor när hon vaknar om natten.

Lilla våfflan som blivit så stor men är så liten och känns så liten men ändå så stor... Inte är jag någon hönsmamma, inte oroar jag mig så ofta...men hur ska jag klara mig utan Lovisan i 7 dagar??
För ja, jag ser att det är hos mig detta ligger...

Ja...nu vet ni hur jag känner idag...
Uppmuntrande kommentarer uppskattas!

Jag tror inte ens på homo/heterosexualitet

Men jag var ändå tvungen att testa mig...mest för att jag vill ha den fina hjärtballongen på min blogg...

Men finns det fortfarande homofober förresten? Hur kan man rättfärdiga det uttrycket???

You Are 0% Homophobic

You're open minded, tolerant, and accepting. And you're not homophobic in the least :-)

Are You Homophobic?

Tidsperspektiv...

Tänk så olika det kan vara, tänk så olika vi kan vara.

Min faster är så glad över vår Italien-resa som börjar den 21 juni i år, hennes son påminner henne något oengagerat om att det är fyra månader kvar, hennes entusiasm dämpas.

Men för mig, för mig är fyra månader så himla lite, ett halvår är så mycket längre. Ett halvår trodde jag att det var kvar men det visade sig att det bara är fyra månader...Jihuuuuuu!

Vardagssaker som händer mig! part two

*Jag kommer hem 09.10, klär av oss, sätter mig i soffan med Julian i famnen och vips är kl 13.53 och jag får springa ut igen...

*Man hittar ständigt nya detaljer i vårt radhus; en liten furulist utan egentlig mening, en lampknapp som lätt trillar av väggen, en repa i ekparketten (en djuuuup repa) eller lite glas- eller porslinskross i något hörn.

*Jag står vid datorn och tittar mig misstänksamt omrking efter den som slagit på ett Muuu-ljud istället för popup-fönster, jag ser ingen misstänkt i mitt hem!

*Har tid över och tänker på alla saker jag har att göra:
-Tvätta, hänga blöt tvätt, ta ner torr tvätt, vika nedtagen tvätt, lägga in vikt tvätt
-Ta fram det gröna tyget, ta fram symaskinen, mäta, klippa och sy ihop en kjol
-Logga in på uu, läsa alla föreläsningarna, hämta min kurslitteratur och LÄSA
-Gå in bland mina bilder, rensa, fixa, scrappa, albuma alla bilder
-Riva ner strukturtapeten i lekrummet, spackla, slipa, måla och göra färdigt
Istället bloggar jag lite, kollar lite sjalbarn, letar loppisar...I like my life!

*Man hittar ständigt nya detaljer i vårt radhus; nya, fina, blååååa bläckstreck på den vita tapeten, en blöt pöl i barnens sovrum (är det vatten, är det kiss???), skor, sandaler, stövlar, tofflor i min säng när jag ska sova. Allt detta härstammar från Amelia.

*Jag råkar buda på något på ebay.de, jag kan ingen tyska, säljaren kan ingen engelska, frakten till Sverige står ingenstans, de har inte paypal, även om de hade paypal fattar jag ändå inte hur JAG använder det.

Missa Candelarum~ Kyndelsmässodagen

Missa Candelarum firas med fördel
för kvinnor, med kvinnor, för att hedra

just KVINNOR

Det vita symboliserar ljuset som skall
driva bort vintern och mörkret.
Det gröna skall locka fram våren.

Håll ett uppsluppet sinne i minne!

Drajj Martinick för den som tål,
den som inte tål får heller inte
svara om det skulle ringa i mobiltelefonen.

Så mycket som går ska kläs i grönt och vitt.
Att själv få ikläda sig sommartoppen hjälper
till att få in rätt stämning.

Glöm för all del inte partyprinsessan,
stämningshöjarn, den pratglada,
den intresserade och beresta!

Duka för fest
Duka för fina flickor

LYKTA för att lysa upp er väg...

Då fackeltåget tutar för avgång...

Allt för att jaga bort det osaliga mörkret!

Nojja!

I min barndom och i mina tonår tyckte jag att det var väldigt jobbigt och stressande att åka tåg, buss, byta tåg, byta buss...ja, resa helt enkelt. Jag är inte säker var det startade (men jag har en LITEN aning om att det kan ha något med en tågresa till SPANIEN att göra...) och det gör detsamma. Jag kommer ihåg hur jag förundrades över med vilket lugn andra reste, särskilt då min kära mor som i mina ögon är nojjan personifierad. T o m hon tog det piano och visste var hon skulle. Jag själv var ett vrak långt in på gymnasiet när jag åkte någonstans, speciellt där jag inte varit tidigare.
Men med tiden har jag ju lärt mig, det finns alltid fallskärmar, mister man ett (tåg) står dig tusen åter och min nojja är nästan obefintlig nu. Så i några år har jag levt i tron att man växer ifrån NOJJAN (nojjan över att resa iaf) men igår träffade jag en dam i min mors ålder som var orolig att inte komma av pendeltåget i järna (vi åkte från Södertälje syd) så hon stod tryckt intill mig hela resan...