Dagens harlekin...

Intro:
Dagens harlekin kommer utnämnas av mig i synnerhet men ibland kommer jag bjuda in otippade gästtyckare i frågan. En harlekin definieras, enligt mig, såhär: något överproducerat och opersonligt med liten eller ingen substans.

Dagens harlekin är... rätt och slätt dagens motsvarighet till 80-talets äkta harlekinromaner i pocketform, vilka är de förbannade feel good-romanerna, populärromaner säger min vän J. Det hela startade med Marian Keyes och har eskalerat till hemska proportioner. Men visst att de skrivs kan man kanske inte ödsla tid på att nedvärdera, de skrivs okej, fine! Men att de blir uppskrivna och hyllade av andra än Amelia och Veckorevyn, DET känns inte okej! Jag har sett recensenter prisa den "rappa repliken" och "tempot i dialogen", allvarligt, kom igen! Att skriva ner talspråk är väl ingen konst...
Nej, låt denna litteratur hänga på Pressbyrån, ligga slängd på ett säte på pendeltåget, medfölja när man köper Tara... Men försök inte ge den ett eget Nobelpris för tusan!

fyra av fem var på cirkus häromdagen!

Den minsta fantasiungen fick låta sig passas av fantasimormorn. Han hade inte ätit EN ENDASTE TUGGA AV MIDDAGEN men annars hade det gått jättebra.

Men de andra fyra i fantasifamiljen tog buss och gick och åkte buss och gick för att hamna framför ett jättetält:


Biljetterna kostade ungefär dubbelt så mycket som vad jag trodde...vilket medförde att ALLA våra lösa pengar gick om intet, nej, de räckte till popcorn också:


Vi såg clownen Irina med kavaljer, clownen Pino, pudlar, lamadjur, kameler, en lindansör, akrobater, cirkusdirektörn, hästar, cyklister, en trollkarl, en jonglör. Lovisa och Amelia satt som förstummade genom hela föreställning förutom i pausen då Lovisa skrek att hon ville rida på hästarna och Amelia skrek att hon INTE ville rida på hästarna.



Och tillsist... Meine damen und herren, my I present to you...
Kvällens höjdpunkt, dygnets höjdpunkt, veckans höjdpunkt...ja, ta mig f-n
MÅNADENS HÖJDPUNKT:

ELEFANTERNA!!!

Leva eller dö

En sak har ockuperat mina tankar de senaste veckorna, det är stora tankar, stora funderingar.
Jag frågar mig varför den allmänna inställningen är att det är hemskt att dö?

Om vi nu börjar med att ponera att det inte finns något helvetiskt och inte heller något himmelskt efter dödsfallet (vilken är min övertygelse), då finns det inget att frukta. Varför håller vi människor vid liv till varje pris? Vad är det som gör att livet skulle vara bättre än att vara död? Livet på jorden kan vara hemskt, fruktansvärt, svårt, smärtande, rent helvetiskt, men ändå ska vi till varje pris leva. Jag hör ibland människor tala om att "det var bättre för honom, han hade ju bara ont, han har det bra där han är" men min känsla är ändå att den allmänna inställningen ÄR att det är fel att dö, att det är hemskt att dö. Jag förstår och vet att det är hemskt för de som är kvar utan den avlidne men är vi så egoistiska att vi vill att någon lever kvar i t ex smärta för att vi som är kvar inte ska behöva vara ledsna?
Jag såg för ett tag sedan en film med Oprah Winfrey, Beloved, vilken fick mig att inse något om mig själv. Jag vill hellre att mina barn dör (utan smärta) än att de blir t ex våldtagna eller torterade. Jag hör ganska ofta föräldrar som säger att det värsta som skulle kunna hända dem är att deras barn dör. Mitt värsta är inte om de dör...mitt värsta är om de har ont, psykiskt eller fysiskt. Jag är inte rädd att de ska dö, men jag skulle göra allt för att de inte ska bära tung smärta.
Jag avslutar med frågan igen: Varför är det så hemskt att dö?
Och för alla er som tror på något helvetiskt eller himmelskt efter dödsfallet: de 77 platserna i himlen är redan upptagna, surt va?!