som den där allra första öronvakarnatten. hur irritationen växer i takt med mängden gånger man blir väckt. hur frustrationen ökar över att inget kunna göra. sedan hopplösheten när man märker att varken alvedon eller annat smärtstillande hjälper. hur ens egen kropp trängtar så det gör ont efter att få sova. när sedan morgonen kommer och livet ska börja då ser man ut som på ovanstående foto. kämpandes för att hålla upp ögonlocken och inombords sörjande de timmar av förlorad sömn man just gått igenom. hej livet, fint att ses.
4 kommentarer:
Du är helt underbar! Fantastiskt!
Jag tycker det är fantastiskt att du bjuckar på den här bilden.
Jag känner mig rätt fantastisk ibland. Det är mycket för mammas skull, hon är lite rädd att jag har det FÖR bra. Nu vet hon.
*ASG*
Skicka en kommentar