die weisse massai

I en tid av fördomar, opålitlighet, förutfattade meningar och oförståelse gav jag mig igår ut på ett äventyr.
Från min svenska lagomhårda bädd med lagomvarmt duntäcke och fyra olika sorters kuddar reste sig varenda litet hårstrå på min kroppshydda för att nå hela vägen till det förlovade landet... Kenya. Vi reste genom tid, över hav, över slätter till ett land där en människa bär fler färger, känner mer känslor, tillbringar mer tid under en dag än vad jag kommer göra under hela min livstid. Det är iaf en av mina känslor, aldrig har du levt som du kan leva i Afrika.

Jag vet att någon kan känna svårighet med att förstå huvudrollen Lemalian men jag kan inte annat än känna stor förståelse. Jag skulle verkligen inte vilja passa någon annans får utan att ens få ett tack.
Det är väl något typiskt det "vita" Europa att säga "jag vet bäst, vi gör på mitt vis". Den andra huvudrollen Carola försöker inte prata eller förklara hur hon tänker och känner utan förutsätter att alla gör som hon. Hon väljer själv utifrån sina egna behov och sätter sig själv i främsta rummet utan en tanke på någon annan. Flera som jag har pratat med om denna film talar om vilken fin kärlek Carola visar, men tyvärr jag ser det inte.

Jag har inte läst boken, vilket är en stor brist från min sida, men jag kände ändock att jag ville dela med mig och skriva av mig mina tankar.

Men för guds, allahs, buddahs, odens, zeus och naturfolkens skull, se den vita massajen och om inte annat så njut av Carolas operfekta hy, ojämna tänder och slitna toppar!