söndag, januari 27, 2008

FF= Filmkväll med Fantasiflicka

Se detta som en inbjudan till en filmkväll med fantasiflicka, en sådan inbjudan skulle i verkliga livet innebära:
- parmesanflarn
- ruyogu
- jordgubbar
- en fin flaska rött vin
- ett par fem staropramen
och självklart alla filmer från någon av mina måste-se-listor, här presenteras en av listorna (utan inbördes ordning)
  • The Libertine (2005)
    motivering: att få njuta av Johnny Depp som verbal, naken, poetisk, uppkäftig satiriker under mitten av 1600-talet är en ära och nästan på gränsen till själslig njutning. John Malkovich har en roll men det är ju Depp vi trånar, trängtar, längtar, suktar efter och beundrar. Till motivering hör även att 1600-talets London är något jag älskar att förlora mig i.

  • Frida Kahlo (2002)
    motivering: med färg som styrka, med styrka som vapen, med rättframhet, ärlighet och sann känsla levde Frida Kahlo (konstnärinna 1907-1954) som en vacker och mycket levande människa. Salma Hayek spelar Frida och är magnifik i mina ögon, Alfred Molina gör en fantastisk insats som den man som Frida gifter sig med. Jag vill vara Frida, jag vill gömma kommunister, gifta mig med en burdus, notoriskt otrogen tjockis med orden: "Jag vill ha lojalitet". Detta gör denna film till den av världens filmer som vi borde ha på näthinnan redan när vi föds.

  • The Last King of Scotland (2006)
    motivering: även detta filmval berättar en del av en verklig människas historia, anar vi en förkärlek månne? Filmen om den fruktansvärde diktatorn Idi Amin visar även en bild av Uganda i lycka efter Idi Amins maktövertagande och hur folket sedan får sota för sin ...naivitet? Men vad som gör denna film är utan tvekan Forest Whitaker i rollen som den lyxälskande, maktgalna, torterande, infantile, stundtals älskvärda Idi Amin.

  • Illusionisten (2007)
    motivering: vid första anblicken en något anspråkslös kärlekshistoria med övernaturliga tendenser och trevliga aktörer men låt dig icke invaggas i tron att detta är lätt underhållning. Kameraarbetet är nästan ett mästerverk enligt mig och storyn är bra. Men allt är verkligen inte som det ser ut för i "Illusionisten" är illusioner den viktigaste ingrediensen...förutom kääääääärlek förstås.


  • Bubblare: The Commitments för musiken, musiken, musiken, musiken
    En sång för Martin för att Sven Wollter är Sven Wollter och Viveka Seldahl är Viveka Seldahl
    Trångt i kistan för att alla har sjuk och sjukt rolig släkt

lördag, januari 26, 2008

Filippo! Nu har jag gjort det

En gång i tiden blev jag
uppmuntrad
föreslagen
pushad
ombedd
bönad
ordrad
att ta mig tid att se en film, inte vilken film som helst såklart (i sånt fall hade detta inlägg blivit rätt trist). Utan en film om en man...och hans frestelser, hans kamp att dem emotstå. "Ja ja, jag ska hyra den någon gång" var min tanke men dagarna gick och veckorna, månader passerade och blev till år utan att mina ögon fick känna på denna films sötma, sälta och bitterhet.
Men för några veckor sedan tog jag mig i kragen, insåg hur mycket jag värdesätter och tror på personen som föreslog filmen, fann den tillslut (efter mycket letande) på en sida som säljer begagnade filmer.
Den kom igår...mitt hjärta är taget i besittning, min själ i trans och min kropp är enig.
Kristi sista frestelse är, om icke en fröjd, så en underbart verklig, tänkvärd och förstummande historia/tanke/version.
Så tack Filippo, tack återigen, tack Martin Scorsese, tack Willem Dafoe (trots att jag har svårt för ditt skådespeleri tidvis), tack Harvey Keitel och tack Barbara Hershey, you´ve made my day, all of you!

Detta inlägg är bara avstampet, det är nu vi börjar vår diskussion, vänner! Jag ser fortfarande Jesus som en i mängden, men jag förstår fascinationen, jag beundrar budskapet han bar fram och jag önskar att alla hade lyssnat.

måndag, januari 07, 2008

kom igen, vi gör´t, kom igen då! del 2

Med anledning av detta inlägg för en tid sedan:
kom igen, vi gör´t. kom igen då!

vill jag bara göra er uppmärksamma på att vi faktiskt gjorde det. Det tog oss lite över ett år men vi har iaf gjort det.

Den 7:e december slumpade det sig att ett par avlägsna släktingar vaknade på morgonkvisten, funderade över vad som kan behöva packas, klev ur sängen, tittade efter pass och fann att där fanns bara utgångna pass. Rätt surt om man har tänkt och betalt kryssning till Tallin. För att göra en lång historia ännu längre så mötte fantasipappan P av en händelse på en bensinmack i närheten av Hallunda. P förklarade läget och fantasipappan tyckte det verkade hyvens att stjäla till sig de biljetterna.
Fantasipappan kommer hem kl 14, undrar om någon vill dra på kryssning, inser att yngsta fantasiungen inte har något pass, ringer fantasimormorn, inget svar, funderar, överlägger med fantasimamman, ringer, funderar, surfar, ringer polisen i Södertälje, drar med sig hela fantasifamiljen dit för att fixa pass.
Meeeen man skall inte tolka "ja, du kan göra ett pass idag" som att "man kan göra ett pass och ta med sig det hem idag" för provisoriska pass får man göra på Skavsta Airport eller Arlanda. Fantasipappan packar således in hela familjen i bilen och gör det enda rätta...drar fort som f-n i riktigt ruskigt regnoväder till Skavsta med 2 timmar kvar till färjavgång. Väl där upptäcker vi att ett provisoriskt pass kostar över det dubbla mot vad ett vanligt kostar, vi upptäcker även att vi itne har den blekaste aning om Julians "fyrasista". Fantasimamman gör vad hon gör i ALLA krissituationer, ringer pappa. Inte heller han kan Julians "fyrasista", konstigt va???

Det hela löser sig och med nöd och näppe hinner faktiskt familjen (bilköer till trots) ombord på båten och kl 20.15 får de en välbehövlig middag.
Resten av resa? ja, vi såg Tallin, det regnade, vi åkte hem.


lördag, januari 05, 2008

die weisse massai

I en tid av fördomar, opålitlighet, förutfattade meningar och oförståelse gav jag mig igår ut på ett äventyr.
Från min svenska lagomhårda bädd med lagomvarmt duntäcke och fyra olika sorters kuddar reste sig varenda litet hårstrå på min kroppshydda för att nå hela vägen till det förlovade landet... Kenya. Vi reste genom tid, över hav, över slätter till ett land där en människa bär fler färger, känner mer känslor, tillbringar mer tid under en dag än vad jag kommer göra under hela min livstid. Det är iaf en av mina känslor, aldrig har du levt som du kan leva i Afrika.

Jag vet att någon kan känna svårighet med att förstå huvudrollen Lemalian men jag kan inte annat än känna stor förståelse. Jag skulle verkligen inte vilja passa någon annans får utan att ens få ett tack.
Det är väl något typiskt det "vita" Europa att säga "jag vet bäst, vi gör på mitt vis". Den andra huvudrollen Carola försöker inte prata eller förklara hur hon tänker och känner utan förutsätter att alla gör som hon. Hon väljer själv utifrån sina egna behov och sätter sig själv i främsta rummet utan en tanke på någon annan. Flera som jag har pratat med om denna film talar om vilken fin kärlek Carola visar, men tyvärr jag ser det inte.

Jag har inte läst boken, vilket är en stor brist från min sida, men jag kände ändock att jag ville dela med mig och skriva av mig mina tankar.

Men för guds, allahs, buddahs, odens, zeus och naturfolkens skull, se den vita massajen och om inte annat så njut av Carolas operfekta hy, ojämna tänder och slitna toppar!