
Det finns en mängd olika skolor för hur man som förälder ska betrakta och behandla matsituationer med barnen. Det finns allt från föräldrar som slår knut på sig själva för att barnen ska få i sig ett par bitar banan, där matning, lockochpock, mutande och hejarop ingår till föräldrar som ställer fram mat tre gånger/dag och uppfostrar barnen i andan "detta är vad som serveras". Var ska man lägga sig på den där skalan är ju frågan.
Min inställning har legat mer åt det senare alternativet (kanske med ett mellanmål utöver de tre måltiderna).
Idag märkte jag dock att fantasibarnen har uppfattat min matinställning som att våra middagar/luncher/frukostar är något typ av forum där de är ombedda att berätta för mig vad som inte är gott enligt dem. Så idag gav jag upp, jag gav upp fasaden av "ni gör som ni vill, detta är vad som serveras". Jag berättade (ömsom med höjd röst, ömsom i skrikande falsett) precis hur jag känner det och vad jag tycker om matsituationerna. De är pestochpina! De små odjuren tar mina "nyplockade blommor, stampar på dem och berättar för mig hur fula de är". Hur kul är det?
Då återstår bara att hitta en ny strategi.