I min bekantskapskrets finns en mormorochmorfar, en intakt mormorochmorfar. Eftersom de är de enda intakta mormorochmorfar ÄR de mormorochmorfar för oss alla (utom Lovisa som kallar dem "mormor och den där stora pojken som bor hos henne").

Mormorochmorfar symboliserar "den gamla tiden" för oss och lever som då. De sparar pengar och har betalat av det lilla lån de en gång hade för länge sedan. De lever sida vid sida och blir det någon gång irritationer dem emellan splittar de på sig, mormorochmorfar, och morfar går ut i skogen. Julbord på Tullgarn är absolut inte något man ska lägga en krona på, absolut inte 595 kr. En gång i månaden spelar mormor bingo inne i staden och lägger upp håret och klär sig fint. Morfar är inte religiös på något sätt men tycker det var ett jävla tiggeri med namngivningsceremoni.

En annan mormor och morfar som finns lite längre ut i min bekantskapskrets påtalar gärna (enligt deras barnbarn) att vi unga minsann ska vara tacksamma...tacksamma över hur våra liv ser ut. Detta får mig naturligtvis att fundera, ska vi det? Tacksamma? Över vad? Och mot vem?
"Den gamla tidens" människor kämpade för mat på bordet och hade hårda arbeten utan säkerhetsföreskrifter. Det var riktiga problem det!
Sådana problem har inte vi, vi lever med backuper i hundratal, "mister du ett jobb står dig tusen åter", vi väljer bort en sketen tvåa i Hamn för "att den inte har takkupa". Ni har det så förbaskat lätt! skanderar den generella mormorochmorfarn. Ni tror vi har det så jävla lätt! skanderar vi tillbaka.
En ständig påminnelse om olika skönhetsideal, sex-hets, stressen att förverkliga sig själv, den stora frågeställningen, som inte längre är är vi själv i rymden? utan: vad ska jag göra av mitt liv? Detta är vad vi tampas med idag...
"Den gamla tiden"-människorna gavs inte utrymme att skiljas, alltså levde de med sin livspartner. Plötsligt (kanske inte så plötsligt, mer kanske en process) fanns möjligheten, att hitta livspartner men att faktiskt kunna ändra sig, att faktiskt kunna sluta vara kär och kunna gifta sig för att man var kär. Vad har vi då gjort av denna möjlighet? Vi hinner under vår livstid ofta med två seriösa ihopflyttanden innan Han dyker upp. Med Honom gifter vi oss eller iaf förlovar oss för att plötsligt inse att Han hittade en annan Hon och vår första skilsmässa är ett faktum. Pappan kommer in i bilden där vi till en början agerar bonusmamma till hans två pojkar i fem årsåldern men snart inser att svaret på den stora frågeställningen måste ju vara att föda ett kärleksbarn. Småbarnsåren får oss att inse att Pappan naturligtvis inte är den rätte och vår familj är nu ett litet kärleksbarn och ett syskon till kärleksbarnet och två bonusbarn som vi hittar på något roligt med en dag på lovet. Vi lovar oss själva dyrt och heligt att aldrig låta en man ta över våra liv igen men efter två år videokvällar med 101 dalmatiner, Den lilla sjöjungfrun och Ensam hemma 1, 2, 3 är det dags att påbörja en ny karriär i våra själsliv. Karriären som hett mamma-villebråd på Golden Hits eller den lokala pizzan med rättigheter, där hittar vi tillslut någon som barnen inte hatar, som har en EGEN bil och som inte har egna barn som måste passas in i bilden. Efter ännu två barn och nybyggd villa känns det plötsligt inte helt rätt längre och vi skiljs som vänner med barnens bästa för ögonen. När våra barn äntligen växt upp till tonåringar blickar vi som sömndrucket upp på personalfesten och drunknar i Hans ögon. Han har, liksom vi själva, gjort livet, festat, barn, karriär och båt och vill liksom vi slå sig till ro med alla dess bekvämligheter. Att få uppleva ännu ett bröllop blir en liten extra bonus för oss medan lånet på lägenheten i city för klartecken. När livet börjar bli lugnt, invant och självklart släpps såklart bomben att Han har träffat en annan, en yngre modell av oss själva och där står vi ensamma, 45 år fyllda, barn som lever egna liv och utan hund. Vid 70 möter vi förhoppningsvis en jämlike på dagaktiviteten eller PRO och flyttar ihop.
Detta har vi gjort av den enkla möjligheten att faktiskt kunna ändra sitt val av livspartner...

Detta blev långt och det finns mycket mer, så jag säger:
To be continued...