En sak har ockuperat mina tankar de senaste veckorna, det är stora tankar, stora funderingar.
Jag frågar mig varför den allmänna inställningen är att det är hemskt att dö?
Om vi nu börjar med att ponera att det inte finns något helvetiskt och inte heller något himmelskt efter dödsfallet (vilken är min övertygelse), då finns det inget att frukta. Varför håller vi människor vid liv till varje pris? Vad är det som gör att livet skulle vara bättre än att vara död? Livet på jorden kan vara hemskt, fruktansvärt, svårt, smärtande, rent helvetiskt, men ändå ska vi till varje pris leva. Jag hör ibland människor tala om att "det var bättre för honom, han hade ju bara ont, han har det bra där han är" men min känsla är ändå att den allmänna inställningen ÄR att det är fel att dö, att det är hemskt att dö. Jag förstår och vet att det är hemskt för de som är kvar utan den avlidne men är vi så egoistiska att vi vill att någon lever kvar i t ex smärta för att vi som är kvar inte ska behöva vara ledsna?
Jag såg för ett tag sedan en film med Oprah Winfrey, Beloved, vilken fick mig att inse något om mig själv. Jag vill hellre att mina barn dör (utan smärta) än att de blir t ex våldtagna eller torterade. Jag hör ganska ofta föräldrar som säger att det värsta som skulle kunna hända dem är att deras barn dör. Mitt värsta är inte om de dör...mitt värsta är om de har ont, psykiskt eller fysiskt. Jag är inte rädd att de ska dö, men jag skulle göra allt för att de inte ska bära tung smärta.
Jag avslutar med frågan igen: Varför är det så hemskt att dö?
Och för alla er som tror på något helvetiskt eller himmelskt efter dödsfallet: de 77 platserna i himlen är redan upptagna, surt va?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tror inte att någon som ser sin nära anhörig lida i smärta vill ha kvar denne om tillsåndet skulle fortsätta vara smärta, det man önskar är att den skulle få leva vidare, frisk. Jag tror att det finns två sidor som anörig, visst kan man känna sig egoistisk och vilja ha kvar någon, samtidigt som man vet innerst inne att döden är en befrielse från ex. smärta. Tyvärr är smärta ofta förknippat med döden, tror du inte att det är därför folk är rädda? Skulle vara paradiset om alla dog smärtfritt och utan ångest, förstoppning, illamående osv. Då skulle inte jag vara rädd för att dö.
Vi vet ju att det finns "bot" mot smärta, men ingen "bot" mot döden. När min bror dog så var det ju iofs knall fall och han var frisk ena dagen och död andra, vilket säkert bidrog till traumat, men det värsta var nog att inte veta var han var... ovissheten om hur han hade det. Så nej, jag tror inte smärta är den stora anledningen till rädslan utan just ovissheten. Människan är ju rätt feg och vill ha klara, tydliga ramar.
Jag tror också på det Katharina skriver, att det trots allt finns människor som lever långa lyckliga liv efter diverse trauman, liv som såklart inte existerar om de istället dör. Som ditt exempel, Oprah, hon blev ju våldtagen som barn. Nu vet jag för all del inte att hon lever ett bra och lyckligt liv, men att "välja" bort mitt barns hela framtid för att en del av den är smärtsam känns främmande för mig.
Annars håller jag med dig, döden behöver inte vara så hemsk. För många människor är livet inte alls värt att leva, och då måste ju även de få känna så. Och om det går så långt, få avsluta sina liv.
Men jag undrar: Varför är det bättre att leva än att vara död?
du Anonym!
Vi lever ju med ångest, förstoppning och illamående och du vill ju leva. Varför inte dö då?
Tja, bättre kan vi ju omöjligt veta. Och just därför vill i alla fall jag utnyttja det liv jag har till fullo innan jag "går vidare" till döden. Vad nu döden innebär. Livet vet jag vad det kan ge mig, och jag känner mig inte alls färdig med det än. Och att besluta åt mitt barn när hon är färdig med sitt känns inte som mitt jobb.
Men VEMS jobb är det då?
Vad är det som bestämmer när man ska dö?
Vi, människan, har ju tagit beslutet i våra händer redan!
Och det var det jag inledde med: Varför pressar vi människan att leva, när man utan maskiner hade dött?
Jamen ja, DET är väl en helt annan frågeställning? Det hade jag nog missat att du hade skrivit tror jag.
Men visst är det svårt det hela. För några veckor sedan fick min morfar ett hjärtstillestånd och var utan syre i minst 20 minuter. Alla läkare var övertygade om att han skulle dö inom det närmsta dygnet. Men det gjorde han inte, och efter ett par dagar låg han helt utan maskiner och mediciner och andades på egen hand. Då trodde de att han nog var så gott som hjärndöd, men det var han inte heller. Nu är han hemma igen, och klarar det mesta även om han är lite virrig. Skulle man då ha låtit honom dö där på gatan där han föll ihop? Kanske. Som sagt, det är svårt.
Skicka en kommentar