torsdag, juli 27, 2006

har jag någonsin berättat om en av mina mer traumatiska upplevelser i mitt liv?


En ganska varm morgon för många år sedan (närmare bestämt nästan exakt 13 år sedan) gav sig mor iväg med unga fröken fantasiflicka och vän Dagny på ett äventyr som de sent ska glömma. Mors intention var att kolla upp en del av Sörmlandsleden för att unga fröken fantasiflickas klass, vid skolstarten, skulle gå och tälta. De tre vandrade länge och väl och tillslut sade mor:
-Dåså, små flickor. Nu börjar vi närma oss vårt läger för natten.
Mor visste att det skulle finnas ett vindskydd strax om hörnet och tyckte det var onödigt att släpa på tält. Redan på avstånd kunde de tre höra stoj och stim, glada tillrop och skratt, då började fantasiflicka ana oråd...Hur skulle detta sluta? Vindskyddet var naturligtvis knökfullt av någon förbaskad scoutgrupp (kan de hålla till någon annanstans än i skogen??? ) så det blev till att rulla ut sovsäckarna knall och fall under en tall. Kvällen förflöt trevlig och när det började mörkna kröp de tre ned i sina sovsäckar. På morgonen vaknade fantasiflicka med en känsla av att vara död, hon såg ingenting hur mycket hon än öppnade ögonen. Det kliade i hela ansiktet och halsen var alldeles bucklig! Fantasiflicka skrek på sin mamma (som hon kunde höra någonstans i periferin), mor svarade glatt:
-Jag är vid vattnet, kom hit så kan du tvätta dig. Det blev ju lite svettigt inne i sovsäcken inatt.
Inne i sovsäcken??? Visst hade fantasiflicka förstått så långt att man lägger kroppen inne i sovsäcken men ansiktet var det värre med. De satans, förbenade, äckliga, vidriga små odjur till mygg hade bitit och bitit och bitit. Över hela ansiktet inklusive de intet ont anande, sovande ögonlocken. För unga fröken fantasiflicka var det bara att lägga sig ned på sin sovsäck, bli matad och försöka att inte klia. Inte mindre än 3 timmar senare kunde trion börja vandra hemåt igen...
För att inte tala om klassvandringen som gick av stapeln några veckor senare. Mor hade försäkrat och försäkrat att inga mygg skulle få komma i närheten av dottern och införskaffat allehanda medel för att bli kvitt rackarna och tillslut gick unga fröken med på att slå följe. Efter 14 dagars varmt, soligt härligt väder valde naturligtvis vädergudarna att slå om just som klass 6 från Mölnboskolan tog sina första stapplande steg från skolgården in i skogen. Efter 30 minuters vandring började det regna och sedan regnade det och regnade och regnade. Det fanns inte en pryl som var torr när de väl kom fram till slå-upp-tält-platsen. Det skulle vara mors karta som låg väl nerpackad i en plastficka, helt förslutbar, vattentät (som man kan bada med) den var ju torr såklart. Synd var väl det, hade den blivit blöt på vägen dit hade de ju inte hittat och kunnat vända hemåt istället. När middagen serverades var det uppehåll från regnet i 1 timme men lagom till sängdags var det ett tätt ihållande spöregn vilket naturligtvis också mötte fantasiflicka på morgonen när hon vaknade. Tillsammans med en decimeter djupt vatten i förtältet!

vi rörde oss inom det grönmarkerade området på kartan

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja att gå på Sörmlandsleden är en upplevelse för alla.men vad du kanske inte kommer ihåg är att den trippen var ett sätt att få dig att glömma en ännu mer traumatisk upplevelse. Nämligen" hoppa på tåget i italien i en väldig hast"
Efter den upplevelsen var du inte så glad i att åka tåg så därför fick det bli vandring.men du glömde tågresan i allfall.
Mamma

Unknown sa...

"glömde" måste vara ett högst relativt begrepp...;-)