det är så man blir tårögd!

Vi sitter på varsin häst, jag och Amelia, Lovisa lite snett bakom oss på en gris. -Håll nu i tygeln eller om halsen på hästen, säger jag. Amelia finner tyglarna med sina små, ganska så frusna händer och håller i. -Vad kul att vi hittade en häst till dig, Amelia, säger jag glatt. -Mmm, nickar Amelia men hon har nog knappt hört vad jag sagt. -Lovisa, sitter du bra? frågar jag och vänder mig om för att se min lilla Lovisa på grisen. -Ja, mamma, svarar hon, inte heller hon verkar ha tid för mina konversationsförsök. En stunds väntan. -Snart kommer vi röra oss framåt, säger jag, vi kommer åka framåt. -Jaaa, svarar de två rödnästa flickorna förväntansfullt. -Okej, vi kommer åka framåt alla tre. Säg till om ni vill gå av eller något, fortsätter jag med en liten, liten oro gnagandes inom mig. En liten stunds väntan. - Jag tycker om dig, mamma! utbrister en lycklig Amelia, jag tycker mycket om dig. -Och jag tycker så mycket om dig, säger jag och smeker henne på kinden. -Jag tycker om Visa också! säger Amelia och vänder sig och ger Lovisa ett bländande leende. -Jag tycker om dig, Milla, säger Lovisa, och alla familjen!

Där sitter vi, alla tre och väntar och längtar och känner och tvekar men mest vill och Amelia berättar för mig att hon tycker om mig...