mitt värsta # 1

det är helt okej med unisextoaletter på uteställen, jag är helt med på det, absolut. vad jag dock inte ställer mig bakom är när det finns en damtoalett och en herrtoalett och jag som dam står och väntar och väntar på att få komma in på damtoaletten. När dörren tillslut öppnas är det en kanske lite överförfriskad herre som kommer ut, jag tittar in på toaletten och i.d.i.o.t.e.n har pissat på golvet, på sittringen, på locket. Det är en av mina värsta!
Annars var vår (Christina, Karin och Johanna) upplevelse på Njutbar och senare Mälarpaviljongen mycket trevlig med inslag av livliga diskussioner, tack vänner!

vem är haan?

tänk dig att du är 10 år gammal, står på gräsmattan/i lekparken/inne i lägenheten med några kompisar.

Ni ska ola/peppla/klunsa om vem som ska vara haan*. Men först ska det bestämmas vem som ska ola, vilken ramsa ni ska välja: Oledoledoff (ola), Äppelpäppelpironparon (päppla) eller Stensaxåpåse (klunsa, blackstafasoner som min vän C uttrycker det). Ni lyckas tillslut efter överläggningar bestämma er för att ola, den äldsta av er bestämmer helt diktatoriskt att denne ska ola eftersom denna är äldst. Dags att ola:
"Oledoledoff, kinkelanekoff, koffelane, binkebane, oledoledoff, ärtanpärtan, piffpaffpuff!"
Den äldste av er blir olad till haan, men lägger naturligtvis in sitt veto: man kan ju INTE bli haan om man är olare. Olningsproceduren börjar om och den äldste ser nu till att inte börja ola på samma person. En av de yngre av er blir nu olad och slänger sig blixtsnabbt åt höger och kullar personen närmast bredvid. Den närmaste använder sig av högljudda besvärjelser och hotande gester för att frånta sig ansvaret som han efter att ha blivit ogiltigt kullad. Återigen använder sig den äldste av sin vetorätt och förklarar spelet öppnat och att den närmaste är haan.
Min fråga lyder: är det någon som känner igen sig? från vuxenlivet? kan inte de mest formella möten på en arbetsplats se ut ungefär så här?

*att vara haan= att ha`n= att ha den

har jag någonsin berättat om en av mina mer traumatiska upplevelser i mitt liv?

En ganska varm morgon för många år sedan (närmare bestämt nästan exakt 13 år sedan) gav sig mor iväg med unga fröken fantasiflicka och vän Dagny på ett äventyr som de sent ska glömma. Mors intention var att kolla upp en del av Sörmlandsleden för att unga fröken fantasiflickas klass, vid skolstarten, skulle gå och tälta. De tre vandrade länge och väl och tillslut sade mor:
-Dåså, små flickor. Nu börjar vi närma oss vårt läger för natten.
Mor visste att det skulle finnas ett vindskydd strax om hörnet och tyckte det var onödigt att släpa på tält. Redan på avstånd kunde de tre höra stoj och stim, glada tillrop och skratt, då började fantasiflicka ana oråd...Hur skulle detta sluta? Vindskyddet var naturligtvis knökfullt av någon förbaskad scoutgrupp (kan de hålla till någon annanstans än i skogen??? ) så det blev till att rulla ut sovsäckarna knall och fall under en tall. Kvällen förflöt trevlig och när det började mörkna kröp de tre ned i sina sovsäckar. På morgonen vaknade fantasiflicka med en känsla av att vara död, hon såg ingenting hur mycket hon än öppnade ögonen. Det kliade i hela ansiktet och halsen var alldeles bucklig! Fantasiflicka skrek på sin mamma (som hon kunde höra någonstans i periferin), mor svarade glatt:
-Jag är vid vattnet, kom hit så kan du tvätta dig. Det blev ju lite svettigt inne i sovsäcken inatt.
Inne i sovsäcken??? Visst hade fantasiflicka förstått så långt att man lägger kroppen inne i sovsäcken men ansiktet var det värre med. De satans, förbenade, äckliga, vidriga små odjur till mygg hade bitit och bitit och bitit. Över hela ansiktet inklusive på de intet ont anande, sovande ögonlocken. För unga fröken fantasiflicka var det bara att lägga sig ned på sin sovsäck, bli matad och försöka att inte klia. Inte mindre än 3 timmar senare kunde trion börja vandra hemåt igen...
För att inte tala om klassvandringen som gick av stapeln några veckor senare. Mor hade försäkrat och försäkrat att inga mygg skulle få komma i närheten av dottern och införskaffat allehanda medel för att bli kvitt rackarna och tillslut gick unga fröken med på att slå följe. Efter 14 dagars varmt, soligt härligt väder valde naturligtvis vädergudarna att slå om just som klass 6 från Mölnboskolan tog sina första stapplande steg från skolgården in i skogen. Efter 30 minuters vandring började det regna och sedan regnade det och regnade och regnade. Det fanns inte en pryl som var torr när de väl kom fram till slå-upp-tält-platsen. Det skulle vara mors karta som låg väl nerpackad i en plastficka, helt förslutbar, vattentät (som man kan bada med) den var ju torr såklart. Synd var väl det, hade den blivit blöt på vägen dit hade de ju inte hittat och kunnat vända hemåt istället. När middagen serverades var det uppehåll från regnet i 1 timme men lagom till sängdags var det ett tätt ihållande spöregn vilket naturligtvis också mötte fantasiflicka på morgonen när hon vaknade. Tillsammans med en decimeter djupt vatten i förtältet!

vi rörde oss inom det grönmarkerade området på kartan

att vara helt clueless...

det var ett bra tag sedan jag kände mig så. En tid i mitt liv var clueless inte bara ett ord, utan ett begrepp, en livsstil och naturligtvis en film som sågs om och om och om igen. Jag var aldrig riktigt clueless då, jag hade koll, jag visste vad som väntade.Nu är det dock andra bananer... Jag är så clueless ibland när jag konverserar med Amelia!
Här om veckan utspelas detta:
"Amelia frågar mig något som jag inte riktigt förstår.
-Mamma, vajememangemanga?
-Eh, Amelia, jag vet inte. Vagnen? Du ska inte sitta i vagnen om det är vad du undrar, svarar jag lite förstrött och oförstående.
-Nej, mamma. VajememangeMANGA?
-Du SKA inte sitta i vagnen, jag vet inte vad du säger annars, säger jag.
-Mamma, vajomumankranga? FAJA MIG! ryter hon sedan.
Jag sitter kvar, funderar fortfarande över vad jag blev tillfrågad om..."
Och ett par dagar senare utspelas detta:
"-Vajememangemanga? frågar Amelia
-Jag förstår inte, vad menar du? frågar jag tillbaka.
-Vajememangemanga? frågar Amelia igen.
-Förlåt, men jag förstår inte faktiskt inte, säger jag.
-VAJEmemangemanga? säger Amelia lite irriterat.
-Var är din...? Jag förstår inte mer, säger jag och försöker vara lugn.
-VAJEMEMANGEMANGA??? ryter min lilla pärla medan hon pekar och gestikulerar.
Under den här tiden har allehanda saker som det kunde betyda struttat genom mammans huvud. Tillslut dyker det upp något bekant över "orden".
-Var är din vattenkanna! utropar jag i lättnad och lycka.
-Jag vet inte, svarar Amelia och går iväg.

http://www.moviemix.nu/filmrec.asp?ID=2248

"ska vi verkligen betala för DEM?"

hoppas alla Libanon-resenärerna Har det jättebra på Cypern!









i enlighet med sann socialistisk och mänsklig anda har UD skickat båtar för att hämta de svenskar som var fast i Libanon och skeppat dem till Cypern. So far so good!

Men inte mer än knappt i hamn dyker diskussionen om vem som ska betala upp. Jag skäms, allvarligt talat jag skäms. Om UD inte hade hjälpt till hade vi haft tsunami-incidenten all over again, var ÄR hjälpen? hade gemene man frågat sig. När nu UD reagerar blixtsnabbt, sänder hjälp, agerar by the book står gemene man och frågar sig:
var detta verkligen nödvändigt? är dessa svenskar verkligen utsatta för fara? ska vi verkligen betala kalaset?
Ja, jag skäms.
En fråga bara: vem ska betala då? Jag hörde en nätt liten summa på 160 miljarder (kan ha varit 160 miljoner, klingar samma i mina öron). Är det någon som ärligt tror på att någon annan än staten kan finansiera detta? Ska dessa fem tusen människor som nu sitter "i tryggt förvar" på Cypern få ihop 160 miljarder/miljoner? Hur?
Ja, jag skäms.
Nu kanske jag går över gränsen men jag gör´t!
Hade någon överhuvudtaget diskuterat det här om alla dessa fem tusen människorna varit "svensksvenskar"???
Ja, jag skäms...

Okey, here we go!

Eftersom en viss annan sida (ingen nämnd, ingen glömd) är och förblir v.ä.r.d.e.l.ö.s så ska mitt bloggande i fortsättningen finnas HÄR och ingen annanstans.
Som utlovat ska denna blogg kunna hålla alla (?) läsare uppdaterade om hur vi i la familia Granlund mår, har det, var vi bor och vad vi gör. Jag ber er dock att uppmärksamma: detta är la familia ur fantasiflickas synvinkel, den är inte alltid objektiv men inte heller utan fakta...någon gång ibland...
Eftersom fantasiflicka herself ÄR en del av la familia så kommer det från tid till annan bloggas om mina helt egna erfarenheter.
Jag hoppas att detta blir en fröjd för läsarens öga, själ och vetande!