jag bör väl fortsätta vad jag påbörjat antar jag...
I commentlistan i den tidigare bloggen står att läsa:
"Vad ska man göra då? Och hur vet man?"
Ja, vad ska man göra? Jag har inte något svar och jag har ingen aning om hur man vet. Men som jag svarar i commentlistan så får jag en känsla av att vi (vi= mänskligheten alt. västvärlden) gör oss problem om vi inte har några. Och där, där har vi grejer! Låt oss säga att det är vad vi håller på med. När problemet med mat för dagen löstes uppkom problemet med vinterkängor så barnen kunde ta sig till skolan. När det var löst uppkom nästa problem och nästa och nästa. Tidigare nämnda mormorochmorfar sitter ju som två stora (eller ett enda gigantiskt) frågetecken när jag försöker prata ut om dagispersonalens ovilja att använda tygblöjor eller barnmatsburkstillverkarnas förkärlek till socker eller coopkoncernens indragande av gratis frukost om söndagsmornarna eller telebolagens skumraskaffärer när det gäller att ta ut avgift för nummerpresentation. När min utläggning är över och jag suckande skakar på huvudet åt dagens samhälle harklar sig morfar och med sin djupa stämma berättar han om "när han jobbade för kommun. Då minsann gick han upp i ottan för att gå en mil till tåget. Han drog rör (vattenledningar tror jag) tills fingrarna blö på han och inte nog med det! En gång när de skulle dra ledning i vattnet var de tvungna att lyfta upp stora stenbumlingar från botten och itne tänkte han på att de blev tyngre ovanför vattenytan så då knäckte han ryggen till på köpet. Han jobbade minst 12 timmar om dagen och hade han tur kunde han vara ledig en dag i veckan."
Ja, låt oss säga då att det är vad vi gör, skapar oss problem...Varför? Är vi en hoper rastlösa själar som måste fylla våra liv med något? Utvecklas våra känslospektran allt eftersom tiden går?
Det finns ju hur mycket som helst att säga...men jag avslutar för idag! Var vänlig kommentera gärna...Vad tror du? Hur känner du? Hur känner du om 30 år? Vad tror du är meningen med livet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Skapar vi oss problem eller löser vi problemen vi har? Det är ju allmänt känt att gräset är grönare på andra sidan.
Om du frågar mig så skulle jag vilja bo i ett hus på landet och vara självförsörjande. Jag skulle vilja leva på det jag odlar och odla så pass mycket att jag kan få loss pengarna jag behöver från det jag säljer. Jag vill ha tyst och lugnt och tid att reflektera över nuet. MEN... jag vill ha den bästa av sjukvård till mina närmaste och möjlighet att kunna vara där inom några minuter helst. Jag vill ha fri tillgång till kunskap och oberoende källor att söka sanningar hos. Jag vill kunna kommunicera med människor över hela världen för att på så vis kunna ge alla människor möjlighet till det "fria ordet". Ja, vissa saker vill jag ska utvecklas för att det ger frihet och trygghet, inte bara för mig och min familj.
Nog är väl människan ett nyfiket djur som ständigt ska lägga näsan i blöt. Men jag tror inte det är det som är problemet, utan skapandet utav problem börjar då människan blir girig och vill ha allt själv. När samspel och empati försvinner så skapas problem tror jag. Ta Maslovs behovstrappa, människan behöver vissa grunder för att kunna ta sig vidare och det är positivt... men när vi nått så pass långt på vår stege att vi inte längre ser de som famlar på stegen längst ner, då skapar vi problem istället för att utvecklas.
Snurriga osorterade tankar ;-)
tack katharina!
jag ska tänka igenom dina härliga ord!
Den grundläggande viljlan att komma framåt i livet hjälper ju oss att utvecklas. Som vi ser hos våra barn varje dag. Och samtidigt som jag tror att vi mår bra av att ha viljan att fortsätta utvecklas med oss livet ut ligger det kanske en fara i att aldrig bli nöjd. Vi vill fortsätta växa, men ofta blir den tillväxten kanske lite sne och tar en annan riktning. En riktning som handlar mer om kommersiell, matriell eller ideologisk utveckling än personlig.
Tja, en tanke i alla fall.
Jaaa Lisa!
Du verkar vara något på spåren...
Precis, vi har kanske en "inbyggd" strävan, vi människor. Men någonstans på vägen har det blivit fel. För jag vill nog anse att då som vi beter oss, så som vi är, sås om vi tänker, så som vi våndas så är något fel.
Enligt Katharina, om jag itne tolkar fel nu, så är det girigheten som blivit fel, girigheten som fått oss in på fel spår.
En gång under en tillväxtperiod i mitt liv tyckte och tänkte jag att jag nog var ganska mycket smartare än många andra. Smartare än alla jag träffade, för jag hade sådana här tankar redan då men ingen förstod mig. Men hur blev man smartare än någon annan?
Jaa, så har jag också tänkt. Men alla bedömningar och jämförelser blir lätt så fel, och smartare är väl fel ord tror jag. Kanske bara att man intresserar sig för olika saker.
Jag tror helt enkelt att man får leta vidare efter andra att dela sina tankar med, fortsätta försöka tills man hittar de som är intresserade av att tänka i samma banor.
Lisa!
jag menar inte allvarligt. JAG tyckte så då! Precis som man tror att hela världen kretsar runt en själv i tonåren (oftast)...
Förlåt, jag uttryckte mig nog klumpigt. Jag menade inte att jag tror att du tycker så nu, jag svarade nog bara på de tankarna som kan dyka upp ur frustration.. Eller ja, nu när jag läser det igen vet jag inte riktigt vad jag menade. :hmm: :oops:
Skicka en kommentar