* Jag börjar med att tänka att jag ska komma ihåg att hänga den två dagar gamla tvätten i tvättstugan och tankarna spinner vidare...hänga, undrar vad som hände med snöret när de hängde folk för i tiden? Lät de snörena hänga kvar? Njaaee, då kunde ju någon skära av dem och ta dem med sig. Kanske de hade någon som stod vakt vid galgbacken? Eller hängde de så mycket folk att det alltid fanns en personal på plats?
* Jag tappar en öppnad fil när den precis är på väg ut ur kylskåpet så den SPLATCHAR över halva köket, hela kylskåpet och hela mig. När DET händer vill jag dö...
* Jag säger till Julian (1 år gammal):
"Nej, nu får du faktiskt sluta upp med dina dumheter! Du kan väl inte ens höra dig själv tänka i det oväsen du för!" Alltså...hur gammal ÄR jag egentligen?
* Jag funderar över varför glasburken med engångsrakhyvlar hemma hos Andreas pappa aldrig sinar...
* Jag använder hälften av "städ-tiden" till att organisera mig, planera och ordna. T ex går jag aldrig upp eller ner för trappan utan att ta med mig något som ska åt det håll jag ska. Detta resulterar allt som oftast i att det tar mig 10 minuter att ta mig nedför trappan med två IKEA-kassar, tre kissiga blöjor, balanserandes två stora vattenglas till hälften fyllda med vatten (varför jag inte hällde ut vattnet i badrummet innan jag gick ner är en gåta) och mobiltelefon+ vanlig telefon i munnen (detta är en sämre idé eftersom jag inte så ofta knapplåser dem och på mobiltelefonen står min svärmor först...jag har alltid ringt upp henne).
* Jag låter tankarna vandra igen... Usch, jag gillar inte att bajsa, undrar vem som gillar att bajsa? Iofs kan det vara ganska förlösande, men då ska det vara fasta korvar, inte löst... Jag har aldrig haft sånt bajs som bebisar kan ha som är liksom färdig mat som bara knallat rakt igenom. undrar varför? Bebisar kan ju ha så, eller iaf Julian...Kan det vara för att vi har längre tarma? Maten kan liksom inte låta bli att bli behandlad på dess låååånga väg genom tarmsystemet...Ja, kanske...
* Läser "Min feministiska vardag" av Franziska Becker och skrattar glatt och känner igen mig...för att senare komma fram till att jag har det inte alls sådär...
torsdag, januari 18, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha lovely! Längtar redan efter berättelsen part two från din värld :)
Åh vännen vad glad jag blir av denna inblick i Fantasiflickans fantastiska flärdfyllda liv! Nu känner jag mig glad och kan stänga ner datorn med ett leende!
Skicka en kommentar