Det finns en mängd olika skolor för hur man som förälder ska betrakta och behandla matsituationer med barnen. Det finns allt från föräldrar som slår knut på sig själva för att barnen ska få i sig ett par bitar banan, där matning, lockochpock, mutande och hejarop ingår till föräldrar som ställer fram mat tre gånger/dag och uppfostrar barnen i andan "detta är vad som serveras". Var ska man lägga sig på den där skalan är ju frågan.
Min inställning har legat mer åt det senare alternativet (kanske med ett mellanmål utöver de tre måltiderna).
Idag märkte jag dock att fantasibarnen har uppfattat min matinställning som att våra middagar/luncher/frukostar är något typ av forum där de är ombedda att berätta för mig vad som inte är gott enligt dem. Så idag gav jag upp, jag gav upp fasaden av "ni gör som ni vill, detta är vad som serveras". Jag berättade (ömsom med höjd röst, ömsom i skrikande falsett) precis hur jag känner det och vad jag tycker om matsituationerna. De är pestochpina! De små odjuren tar mina "nyplockade blommor, stampar på dem och berättar för mig hur fula de är". Hur kul är det?
Då återstår bara att hitta en ny strategi.
8 kommentarer:
Jag förstår hur det känns.Men det är aldrig för sent att ändra sig och det kan man göra hur många gånger som helst. Lycka till!!
Kram mamma
Jag förstår hur det känns.Men det är aldrig för sent att ändra sig och det kan man göra hur många gånger som helst. Lycka till!!
Mitt första inlägg (som försvann lite)handlar om att vad som helst kan hända- om vi tillåter det.
Kram mamma
Jag vet bara inte vad jag ska ändra mig till.
Gör en brainstorming och skriv upp olika strategier man kan ha, tokiga eller ej. Välj ut några som du prövar under kanske en vecka och sedan utvärderar. Inge bra-prova en annan.
jag kan vra behjälplig imorgon lördag.
Stor bamsekram från mamma
Jag har ingen ingen aning om vad du ska göra. Men jag kan berätta vad som hänt mig. En gång hade jag två barn som alltid åt det som serverades. Aldrig klagade på maten. De två ägnade sig åt andra "spel", maten var aldrig inblandad. Sen hade jag ett barn, ca 10 år senare, som tyckte att allt var äckligt och han kunde sitta vid bordet och ha som samtalsämne att maten var så dålig, mellan 5-7 års ålder. Det blev några uppgörelser mellan honom och mig där jag till slut drog honom från bordet för att jag verkligen inte ville höra hans omdöme om maten. Ville han inte ha maten kunde han gå. Ville han ha den skulle han äta utan att klaga, tyckte jag. Hans pappa var förskräckt över min hårdhet. Men eftersom min matlagning inte försämrats så drastiskt under dessa år visste jag att det var nåt annat än min taskiga matlagning, han var ute efter. Det fanns ett utrymme för honom att klaga, konstra eller definiera sig kring maten och då gjorde han det. Ända tills jag inte ville ha några sådana middagar längre. Jag fick ändra mitt sätt helt enkelt och Terry fick hitta andra sätt och tillfällen att klaga, konstra och definiera sig själv. Alternativet hade faktiskt varit att sluta äta middag ihop och det ville inte jag.
Du vill nåt annat - gör det!
Ja du. Gud vad jag har fått berättat för mig om folks patentlösningar på hur man får barnen att äta. Och ändå tycker jag att de har samma matbråk som vi när jag äter hos dem. Jag har inga råd att komma med, jag försöker bara hanka mig/oss fram, dag för dag och så hoppas jag att de vips en dag blivit så gamla att de äter och att jag inte blivit helt galen på kuppen.
Kram Kott-S
Här klagas det också över maten ibland och det är sååå trist!!! Det bästa rådet jag har är att ha med ungarna i malagningen. Mina har ALDRIG klagat på den mat de själva lagat.
Kram Sussi
Mina föräldrar sa: hungern är den bästa kryddan! Det ligger nåt i det tycker jag. Och inga barn i Sverige svälter ihjäl.
OCH, jag tror du fixar detta alldeles utmärkt! Nej förresten - jag vet det!
Skicka en kommentar