Nojja!

I min barndom och i mina tonår tyckte jag att det var väldigt jobbigt och stressande att åka tåg, buss, byta tåg, byta buss...ja, resa helt enkelt. Jag är inte säker var det startade (men jag har en LITEN aning om att det kan ha något med en tågresa till SPANIEN att göra...) och det gör detsamma. Jag kommer ihåg hur jag förundrades över med vilket lugn andra reste, särskilt då min kära mor som i mina ögon är nojjan personifierad. T o m hon tog det piano och visste var hon skulle. Jag själv var ett vrak långt in på gymnasiet när jag åkte någonstans, speciellt där jag inte varit tidigare.
Men med tiden har jag ju lärt mig, det finns alltid fallskärmar, mister man ett (tåg) står dig tusen åter och min nojja är nästan obefintlig nu. Så i några år har jag levt i tron att man växer ifrån NOJJAN (nojjan över att resa iaf) men igår träffade jag en dam i min mors ålder som var orolig att inte komma av pendeltåget i järna (vi åkte från Södertälje syd) så hon stod tryckt intill mig hela resan...