Mamma är lösningen på allt...

men samtidigt känns de väldigt kapabla,
eller väldigt är kanske att ta i men de känns kapabla...
Amelia som håller festisen försiktigt ute i kanten
för att saften inte ska rinna ut...
Julian som utan den minsta hjälp klättrar uppför
varje klätterställning han finner...
Lovisa som gungar själv, gör fart till andra och
hoppar långa skutt från gunga till mark...

Men sedan kan de ligga alla tre på Draken och
ropa på sin mamma, när mamman väl kommer
dit undrar de oskuldsfullt om de kan få sina
byxor... Jo, V har rätt, deras lösning på allt
är inte Johanna, inte fantasiflicka utan
m a m m a
varken mer eller mindre, inte mamma som
person utan mamma som fenomen, mamma
som ett begrepp. I deras värld finns det
iofs bara en sådan, en mamma som kirrar
biffen. Mamman som funnits där sedan
dag 1 och varit lösningen på hunger, törst,
tårar och trasiga kritor.
Är det dags att klippa bandet?
Att låta dem själva få finna lösningen?
Inte stoppa skrik och bråk utan låta dem
lösa konflikten...