jag läser ju en bok om att knarka trygghet, här finns upprinnelsen
medan jag läser boken tar jag steg efter steg mot något jag numera tror på. Vi människor i Sverige (överlag, alltså inte undantagslöst) har en tendens att inbädda och "rädda" oss själva och andra från livet. Livet är per definition något som innebär en död men mycket, ofantligt mycket av allt vi ägnar tid åt är att försöka undvika döden som ju per definition är något som identifierar livet. Frågan blir: lever vi överhuvudtaget?
Idag har jag tagit ett steg som jag vill benämna som ett steg i rätt riktning...jag har vänt alla barnen bilstolar framåt.
12 kommentarer:
Oj oj
Det hät blev svårt för en säkerhetstänkare som jag men nånstans måste man ju börja.Ett litet steg i taget.
Mamma
Hmmm, fast detta låter ju väldigt obehagligt. Med det lilla jag sett av resonemanget(utveckla gärna)så kan du ju låta barnen gå rätt ut i gatan och dö. Livet måste ju (för att vara ett liv) till ganska stor del gå ut på att försöka göra det så långt som möjligt?! Jag kan hålla med om att man som barn inte ska bli alltför skyddad från livets svårigheter, men då kanske man kan börja med just den psykiska trygghetens aber.
Såväl den psykiska som den fysiska tryggheten sitter välförankrat ihop tror jag. jag tror inte det går att välja att bara utsätta barnen för psykiska påfrestningar, jag tror man behöver dem båda. Om Mela är 10 år och suttit bakåtvänt hela sitt liv så kommer hon antagligen att vara rädd för att sitta framåt (detta baserat även på hur Mela är som person), vilket då inte är ett fal för endast fysisk trygghet utan även för psykisk trygghet är mina tankar.
Och det här med att göra livet så långt som möjligt är för mig långt ifrån en sanning, jag är en ifrågasättare av all detta livsuppehållande medicinevärlden håller på med. Naturligtvis inte i något av de enskilda fallen, men det är ju där vårt stora problem ligger; vi (människor) blandar ihop enskilda människor, statistik, känslor.
Ett exempel är vårt tidigare exempel med huruvida jag borde cykla med barnen genom vår stad till dagis. Detta är ett typiskt exempel på hur vårt samhälle (människor i det) är så rädda för död och skador att man inte vågar leva. Ett annat liknandee exempel är då jag själv hade stora betänkligheter ang vår första Italienresa eftersom Lola inte skulle ha någon bilstol i hyrbilen till campingen (flera timmars resa nattetid). Jag stod allvarligt och funderade på att vi inte skulle åka på en jättefin och bra utlandssemester för att en fyraåring inte hade en bilstol. Nu när jag ser det i efterhand är det i mina egna ögon absurt, trygghetstänket har gått så långt att vi (människor) lägger vår tid på saker som gör att vi knappt vågar leva.
Fast jag fattar inte, menar du att när jag gör några enkla åtgärder, t.ex. ha stolarna bakåt, för att skydda barnen vid en ev. olycka så vågar jag inte leva?
Missar jag då också väsentliga delar av livet när jag inte vill ta med mitt nyfödda barn till stormarknaden under rs-säsongen? Är det sånt man ska sluta med?
Nä, jag fattar inte. Jag har nog missförstått dig tror jag. Nu går jag och lägger mig.
Sara
Jag kan såklart inte säga vilka eller ens OM dina förehavanden hindrar dig från att leva, Sara. Synd att ni blir så provocerade (så uppfattar jag både dig och Jonathan, jag kan ha helt fel) av att JAG vill leva mer än jag gjort.
För att illustrera en sakfråga:
De senaste månaderna har vi en enda lång kamp i bilen om hur och var och när barnen sitter. Att hålla fast vid att våra barn som är ganska stora ska fortsätta sitta bakåtvänt försämrade vår livskvalité väsentligt (iaf under bilresorna). Statistiken över dödlighet och skador vid ev. olyckor (och statistiken över att ens hamna i en olycka) bedömer jag så pass liten att det inte är värt vår försämrade livskvalité (bråk och ett barn som krånglar sig ur bältet vilket innebär att vi får stanna, informera, ibland bli arga och sätta på bältet igen). Men nej Sara, du kanske inte hajjar grejen. Grejen är inte att jag berättar för dig vad DU ska göra/bör göra/jag kan heller inte tycka att Eberhard (författaren till boken) berättar för mig exakt vilka saker jag ska förändra. Han har presenterat viss fakta och statistik och berättar hur han tänker.
Ditt andra exempel Sara, om RS-virus är intressant. Jag har inte någon gång blivit det minsta påverkad och har aldrig varit i kontakt med RS-viruset så jag är inte rädd alls vilket betyder att jag nog åker till stormarknaden med mitt nyfödda barn. Någon som däremot har en annan relation till RS gör naturligtvis annorlunda därför är det ingen idé att jag berättar för dig att du borde åka till stormarknaden. Men om du vill veta vad jag gör i RS-säsonger så kan jag såklart berätta det, jag bryr mig inte nämnvärt och skulle gärna vilja att mina äldre barn får komma in på BB i höst och hälsa på den nya. Däremot säger jag inget om vad andra känner och tycker, jag antar att andra har andra erfarenheter och därför kan ha en annan inställning.
Många människor tycker att det är helt okej att gå i gången mellan rödgröna tunnelbanelinjen och den blå linjen i Sthlm medan jag på alla sätt undviker att gå där. Detta har en förklaring, när jag var barn och gick där med min pappa och lillebror så var det en Aik-supporter som slog mot oss (vi var små barn eller iaf inte mer än 7 och 10 år) där i tunnelbanan. Det är ganska irrationellt av mig att inte vilja gå där med mina barn av många anledningar men jag väljer ändå att inte vistas där...pga mina erfarenheter. För mig ter det sig som en liten risk att få svininfluensa och jag kommer nog överleva den med största sannolikhet så jag kommer inte vaccinera mig. Om jag får råd kommer jag åka färja till Gotland trots att två färjor har krockat eftersom man överlever en färjekrock och det är mycket liten sannolikhet att det kommer hända igen.
verkar det klarare nu?
Kände att jag bara vill förtydliga att det inte är jag som gjort ovanstående inlägg under namnet "Sara".
Intressanta inlägg dock.
Kram!
Nu skriver jag bara halvkort för jag har dåligt med tid just nu. Jag blir alltså inte provocerad av hur du vill leva, det påverkar ju inte mig. Jag tar bara ställning till det ämne du skriver om på din blogg. Det jag vill säga är att jag tycker det boken vill förmedla verkar vara något som inte alls tilltalar mig, och att jag kanske då är en trygghetsknarkare. Samt att jag inte riktigt förstår vad det är jag missar. Men jag ska läsa ditt sista långa inlägg igen när jag är mer koncentrerad. Och när jag skriver att jag inte gillar när saker blir dogmatiska så menar jag återigen boken du skriver om, inte dig, så klart. Jag tror jag är allergisk mot sånt efter mina år på lärarhögskolan.
/Sara (och det här är Sara som skriver, SaraKotten dårå).
S-L och KottSara, ni behöver inte känner er oroliga att jag blandar ihop er, ni är olika. Om det någon gång är så att jag tvivlar då lovar jag att jag frågar.
Jag vet nog inte vad dogmatisk betyder märker jag, Kottis. Är det att följa något slaviskt och fullt ut? Om det är vad dogmatisk betyder så måste jag säga att jag tycker/tror att motsatsen är mer dogmatisk. Alltså om man lyssnar till alla rön om allt som är farligt och undviker allt som någonsin presenteras som det minsta farligt.
Som exempel tar jag gärna upp cancer. För mig är det självklart att människor måste dö, vi behöver att äldre dör annars blir det ohållbart på jorden. Mycket mycket har vi människor kunnat förhindra men vad vi tillslut oftast dör av är cancer, olika former av cancer. Enligt forskning är det cancerframkallande att äta bränt, röka, sola, äta transfetter, intaga diverse andra konstgjorda tillsatser, ha oralsex med någon som är smittad av ett visst virus osv osv. Men om ingen i Sverige gjorde något av detta så skulle vi leva alldeles för länge för att vårt samhälle ska klara av det. Jag kan tycka att det blir dogmatiskt att leva utan några risker. Därmed inte sagt att det naturligtvis är sorgligt och kan vara hemskt när någon man känner trots hög ålder dör, självklart är det det.
Du har rätt, dogmatik går åt båda hållen, självklart. Jag tror inte jag gillart.
När jag läste ditt resonemang fick jag först ont i magen av att läsa om cancer, men sen såg jag ordet "oralsex" och då kändes det bättre.
Jag lovar att kolla upp boken vid tillfälle!
/Kottknarkarn
Shit jag skrev ett långt inlägg direkt efter Pia men det försvann? I korthet: att folk blir upprörda och ifrågasätter dig kan du räkna med för detta är trygghetsnarkomanernas land och annars vore det inte det. Du är tuff - lever som du lär och det klarar du. Jag har helt med dig.
shittanbull Katten! När det händer är det som att man vill sluta med internet, man blir helt knäckt och letar överallt... Synd att jag inte fick tillfälle att läsa den längre varianten, jag tror den hade varit fin. Du har ju så rätt, jag glömde för en sekund (eller flera) bort det, vi är ju Trygghetsnationen... Jag tänker på det nu med Gotlandsfärjorna, hur hajpat och stort det är medialt och nyhetsmässigt.
Knarkarkotte! Det måste varit oralsexet som gjorde det för inatt drömde jag om dig. Jag rekommenderar just dig att läsa boken. Det handlar inte om någon dogmatik för min del. Jag överträder inte lagar till exempel och gör alltid en överläggning innan jag tar ett beslut som vår trygghetsnation skulle kunna uppfatta som farligt.
Uppenbarligen väldigt provocerande för somliga. En av anledningarna till att du verkar så himla märklig när du vänder bilbarnstolarna - i praktiken detsamma som att låta barnen gå ut i gatan och dö - är kanske att folk uppfattar det som väldigt enkelt att ha barnen bakåtvända. "Några enkla åtgärder", enligt någon. (223 tecken i en mening, grymt snyggt).
Folk utsätter både sig själva och sina barn för betydligt farligare saker än det där, varje dag. Men allt som går att göra säkrare mot en liten, eller obefintlig alternativkostnad är ju (oftast) bra. Jag tror att ganska få har samma bakåtvändsproblematik som ni.
Om någon säger att denne ska till Gotland och du brister ut "HUR FAN KAN DU UTSÄTTA DITT BARN FÖR FÄRJEJÄVALRNA SOM INTE ENS KAN STYRA?" så skulle svaret kunna bli "Ja, men hur ska jag komma till Gotland då?". Man upplever det helt enkelt viktigare att åka till Gotland än att utsätta ens barn för dom livsfarliga färjorna. Därför att Gotland är roligt!
Och du upplever det viktigare att ha barnen rättvända, trots att du utsätter dina barn för dom livsfarliga framåtvända barnstolarna (!). Därför att framåtvända barn är roliga!
Skicka en kommentar