Prideparaden, ett underbart äventyr...

Ni kan läsa om fröken Fantasi här...

jovisst, här var man med i Länsan!

Fixarfrasse är klar!

Fantasiflickan och fantasibrodern jobbade hårt och intensivt första dagen, andra dagen blev det semester på Gotland för ena hälften av arbetskraften... Detta ledde till en del trubbel och förseningar för fantasiflickan, men en deadline hängde över henne som en hök: PÅ LÖRDAG KOMMER FINFRÄMMANDE FÖR FINWEEKEND så det var bara att bita i det sura gräset, hugga tag i skägget och få galoscherna ur ändan.



Det stora trädet har fått underlag av magnetfärg, denna är dock icke testad ännu men vi hyser stora förhoppningar!
En del detaljer saknas som
*en plafond i form av en sol (Ikea),
*tyg på baksidan av bokhyllan (den sidan som vätter mot dörren) i grönt antagligen,
*en litet bord att fika vid till den gröna soffan och de vita stolarna
*två läslampor i vardera ändar av sängen
*kuddar i grönt

Men visst blev det bra?!

Fixarfrasses efit!

En dröm hos fantasiflicka fick sitt fäste för många år sedan, en dröm som aldrig riktigt gick att skaka av sig. För några månader sedan började önskan och hoppet att växa sig större, tapeter revs för fulla muggar men avstannade vid tillfällen. För någon vecka sedan fick Bauhaus besök av fantasifamiljen och färgburk efter färgburk blandades och betalades.
Idag startade den riktiga förvandlingen: välkomna till en magisk värld, en inbjudande, härlig och förtrollande värld, fantasivärlden i all dess oglamourösa, vardagliga underbarhet!

Kl 08.00 En hög med "skit" blockerar arbetet för fantasiflicka och fantasibrorsan!

Kl. 09.00 Fantasibrodern grundar med täckpapp...
Kl. 10.00 Täckpapp klar och "skiten" bortplockad, det ä´ba´å kör!

Kl. 11.00 Fantasiflicka målar med pensel medan brodern tar sig an de stora ytorna med roller.

Kl. 12.00 Fantasibrodern och yngsta fantasibarnet, Lovisa begrundar och beundrar vad vi åstadkommit så långt, ett nästan helt vitt rum!

Kl. 13.00 Lukas är satt på en TUNG uppgift: täcka över allt smått!

Kl. 14.00 Grönt är skönt!

Kl. 15.00 Bra med täckta elprylar, jag lovar, det är BRA... Det har vi lärt oss den hårda vägen!

Kl. 16.00 ETT HELT FÄRDIGT HÖRN!

Kl. 17.00 Min nya bästa inredningspolare, magnetfärg, I´m lovin´it!

Man blir ju ledsen...

Nu är ju Aftonbladet inte Sveriges mest tillförlitliga tidning men ett sådnt förfarande är väl inte helt omöjligt att se framför sig.

Men var sker detta med människan, var på vägen tappar denna människa omdömet så?
Jag tar gärna emot synpunkter på detta!

Putte i blåbärsskogen...

Vi (alltså Lovisaflisan och fantasimamman) har plockat nästan 3 liter blåbär idag. De andra fantasibarnen var med, Amelia plockade ett fång blåbär som hon stoppade i egen mun och Julisbulis fick tag på ett gäng som snabbt blev blåbärsmos i hans små nävar.
Men Putte i blåbärsskogen, det var han allt!

Alva Lovisa 4 år!

Nu äntligen finns tid för "internetfirande"...




En liten fantasibebis föddes för 4 år, 14 timmar och 39 minuter sedan. Den första av dem! Hon var så underbar att fantasifamiljen omöjligt kunde hålla sig från fler.
Vid 4 års ålder har hon en alldeles ny klocka på armen, har själv blivit pappa till Skrållan som pratar med henne, har slutat med napp och simmar själv plaskandes med puffar på armarna.
Vid festiviteten som ägde rum i lördags somnade hon (nästan) i gudmors famn med Skrållan på armen.

Grattis finaste Lovisa!

Hoppet har återvänt...

Gluttade på någon typ animalplanet-kanal nyss och såg något som fick mig att se något gott i världen.
Det är väl ingen nyhet att många djur överger de som inte är starka och inte har all chans att överleva. En plågsam och oönskad tanke men ack så sann. Människan är inte helt olik alla dessa djur utan väljer gärna bort de svaga, förkastar de illa tilltygade.
Men idag såg jag en elefantflock som ändrade hela sin naturliga vandring, vilken de följt i flera år, för att en av dem hade förlorat sin snabel och var tvungen att äta där gräset växte tillräckligt högt. Många andra djur hade lämnat den lilla ungen att förblöda med sin snabel i en snara medan denna flock hjälpte den lilla flickan att följa med dem. Hon har det jättesvårt men klarar sig.
Tacka vet jag elefanter!

en dag av upptackargladje...

Jag hann aldrig ta farval och inte mottaga nagra bon voyage...men det har inte stort min vistelse mer an tillfalligt...

Idag har jag, petit moi, tagit mig helt sjalv till busshallplatsen, hoppat pa ratt buss, gott av pa ratt stalle med hjalp av en nigerian (saklart), knatat Verona upp och ner i hopp och onskan om att finna godbitarna, kopt bussbiljett, funnit den ratta bussen tillbaka (inkl hjalpt tva tyskar att komma med ratt buss), klivit av bussen pa rattan stalle och antligen landat pa campingen.
Jag ar imponerad...
Under min ljuva, ensamma resa har jag fort videodagbok, feel freee to ask for it!

Pa campingen har vi sol, sol, sol, varme, sol, sol, sol, varme narmare bestamt 33 graders varme, fem harliga pooler att danga ner sina glodheta kropp i och inte mindre an en turkosbla sjo, storlek stooooor att bada i om det skulle nodas.

Men nu vantar vin, grillat (sakerligen), en kvallsdopp i lago di Garda, en aggkopp Amaretto!

Pa aterseende nunor! Och glom inte min FODELSEDAG IMORGON!!!

Dagens harlekin

...är...
Tags, taggar
En gång i tiden, i en svunnen ungdom, fanns Puch, Avett, 8y8, Baz och några till. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Vackra, färgglada, estetiska konstverk, målade på förbjudna platser helst utmed järnvägsrälsen. Kanske för att så många som möjligt skulle se dem och tänka efter, för visst fanns det budskap. Varje "tavla" fick sin skapares "namn" på något sätt, invecklad i konsten, ibland omöjligt att upptäcka.
Det var Puch, Avett, 8y8 och Baz, bara för att nämna några. De var unika, de var omgivna av visioner, hopp och drömmar.
Dagens harlekin är dagens taggar, likt en myllrande pissmyrsflock trampar de ner mina vackra minnen med spritpennsklottrande "Letsgetlaid", "sannaärenhora", Wantbigtits?phone:070xxxxxxx", "ImadadfuckeryesIam". Jag hoppas att jag finner ett j-vligt effektivt myrbekämpningsmedel, j-vligt fort...
Jag saknar att smyga utmed rälsen för att spana...

Ditt bästa?

Mitt bästa är mitt bästa uttryck för tillfället.
Alldeles nyss kändes världen ogenomtränglig och hoppet utom synhåll, trycket hade fallit och temperaturen sänktes i vansinnestempo till helvetets fryspunkt. Det finns många saker som kan pigga upp en då.
Jag valde mitt bästa: Give me the finger!
Alltså, det är så sjukt roligt att jag nog blir tvungen att citera Tilde de Paula (trots att det bär emot) "Så otrrrrooooligt rrrrooooligt"...

Vad är ditt bästa?

Ge mig (och Jonatan) en eloge!

Picture this:

1 stycke nästan nyfödd liten bebis
1 par ettåringar

1 toddler

2 ystra treåringar
1 enkel liggvagn

1 Brio duett med excellent lastutrymme

1 matsäck för att täcka tre dagars hunger

1 par, tre blöjor

Låt säga att detta, inkl två trötta, slitna, underbara, utschasade, snygga, fabulösa, oroliga, lättade, förväntansfulla mödrar till dessa barn, skall packa sig in i
EN Toyota Previa, köra 12 mil, packa ut allihop och alltihop, organisera var alla ska gå, stå, ligga, genomföra ett relativt långt besök på Parken Zoo med picknicklunch, hundra olika viljor, en rymmare, en tuttare, en vagn utan broms m m och sedan 7 timmar senare komma hem utan brutna armar, blödande öron, tomma gap i plånböckerna. Vad säger Du då?
Att jag bara har dragit en solskenshistoria jag hört på bvc någon gång för länge sedan...

Kanske...men skulle jag då ha detta att erbjuda???

Dagens harlekin...

Intro:
Dagens harlekin kommer utnämnas av mig i synnerhet men ibland kommer jag bjuda in otippade gästtyckare i frågan. En harlekin definieras, enligt mig, såhär: något överproducerat och opersonligt med liten eller ingen substans.

Dagens harlekin är... rätt och slätt dagens motsvarighet till 80-talets äkta harlekinromaner i pocketform, vilka är de förbannade feel good-romanerna, populärromaner säger min vän J. Det hela startade med Marian Keyes och har eskalerat till hemska proportioner. Men visst att de skrivs kan man kanske inte ödsla tid på att nedvärdera, de skrivs okej, fine! Men att de blir uppskrivna och hyllade av andra än Amelia och Veckorevyn, DET känns inte okej! Jag har sett recensenter prisa den "rappa repliken" och "tempot i dialogen", allvarligt, kom igen! Att skriva ner talspråk är väl ingen konst...
Nej, låt denna litteratur hänga på Pressbyrån, ligga slängd på ett säte på pendeltåget, medfölja när man köper Tara... Men försök inte ge den ett eget Nobelpris för tusan!

fyra av fem var på cirkus häromdagen!

Den minsta fantasiungen fick låta sig passas av fantasimormorn. Han hade inte ätit EN ENDASTE TUGGA AV MIDDAGEN men annars hade det gått jättebra.

Men de andra fyra i fantasifamiljen tog buss och gick och åkte buss och gick för att hamna framför ett jättetält:


Biljetterna kostade ungefär dubbelt så mycket som vad jag trodde...vilket medförde att ALLA våra lösa pengar gick om intet, nej, de räckte till popcorn också:


Vi såg clownen Irina med kavaljer, clownen Pino, pudlar, lamadjur, kameler, en lindansör, akrobater, cirkusdirektörn, hästar, cyklister, en trollkarl, en jonglör. Lovisa och Amelia satt som förstummade genom hela föreställning förutom i pausen då Lovisa skrek att hon ville rida på hästarna och Amelia skrek att hon INTE ville rida på hästarna.



Och tillsist... Meine damen und herren, my I present to you...
Kvällens höjdpunkt, dygnets höjdpunkt, veckans höjdpunkt...ja, ta mig f-n
MÅNADENS HÖJDPUNKT:

ELEFANTERNA!!!

Leva eller dö

En sak har ockuperat mina tankar de senaste veckorna, det är stora tankar, stora funderingar.
Jag frågar mig varför den allmänna inställningen är att det är hemskt att dö?

Om vi nu börjar med att ponera att det inte finns något helvetiskt och inte heller något himmelskt efter dödsfallet (vilken är min övertygelse), då finns det inget att frukta. Varför håller vi människor vid liv till varje pris? Vad är det som gör att livet skulle vara bättre än att vara död? Livet på jorden kan vara hemskt, fruktansvärt, svårt, smärtande, rent helvetiskt, men ändå ska vi till varje pris leva. Jag hör ibland människor tala om att "det var bättre för honom, han hade ju bara ont, han har det bra där han är" men min känsla är ändå att den allmänna inställningen ÄR att det är fel att dö, att det är hemskt att dö. Jag förstår och vet att det är hemskt för de som är kvar utan den avlidne men är vi så egoistiska att vi vill att någon lever kvar i t ex smärta för att vi som är kvar inte ska behöva vara ledsna?
Jag såg för ett tag sedan en film med Oprah Winfrey, Beloved, vilken fick mig att inse något om mig själv. Jag vill hellre att mina barn dör (utan smärta) än att de blir t ex våldtagna eller torterade. Jag hör ganska ofta föräldrar som säger att det värsta som skulle kunna hända dem är att deras barn dör. Mitt värsta är inte om de dör...mitt värsta är om de har ont, psykiskt eller fysiskt. Jag är inte rädd att de ska dö, men jag skulle göra allt för att de inte ska bära tung smärta.
Jag avslutar med frågan igen: Varför är det så hemskt att dö?
Och för alla er som tror på något helvetiskt eller himmelskt efter dödsfallet: de 77 platserna i himlen är redan upptagna, surt va?!