Idag på väg till förskolan gick det upp ett ljus för mig, något jag inte reflekterat över men som slog mig som en blixt från klar himmel.
Ni som känner mig skulle nog säga att jag är en ganska krass, hård och dömande människa och förskolediskussionen utgör inget undantag, även där sätter jag högre gränser och förväntar mig mer än gemene man. Det hör inte till ovanligheten att barnens förskola får en (i mina ögon) välförtjänt känga, även rektorer, ledning och kommun hämnar från tid till annan i skottlinjen.
Men en sak jag hittills inte förstått mig på är frågan om barnen varit ute, denna hang up där pedagoger och barnskötare slår knut på sig själva för att förklara och bortförklara varför mitt barn
just den dagen inte varit ute. Det redovisas och visas hur ofta och hur mycket barnen är ute och en stor "trädgård" är något av det första många föräldrar tittar efter.
Jag har aldrig förstått det...
Jag har inte förstått hur föräldrarna kan lägga ner så mycket tid på att förvissa sig om att
"deras barn får vara ute minst en gång om dagen" istället för att fråga om såsen till maten är gjord på halvfabrikat.
Men nu, nu har det gått upp ett ljus, poletten har trillat ner, bengalen är påfjuttad!
Det är det lättaste, det är därför vi bryr oss om hur mycket barnen är ute, det är det enda vi kan ha lite, lite kontroll över.
Trots denna insikt är det tyvärr inte viktigt för mig... Så den lättaste striden, den enklaste kampen lämnar jag över till er andra och tar mig an sådant som är viktigt för mig som
* människors lika värde
* rätt att vara sig själv
* diskriminering och fördomar
Var lägger du din energi och kämpaglöd?