en antireligiös gud

för en sekund där började jag tvivla... tvivla på mina egna tvivel.
*konstpaus*
Som tur var tog jag mig i kragen, fann min sans och tvivlar inte längre på att mina tvivel är helt legitima. Som ateist fick jag för en kort tid sedan frågorna Men vad är då meningen? Varför reproducerar vi oss mot bättre vetande? Varför beter vi oss civiliserat om det inte finns någon/något högre som vill det? Jag förstår frågorna och jag hade mycket svårt att besvara dem, det hela slutade med att jag kunde gå med på att det finns typ något, gud. Jag inser nu vad jag egentligen menar. Med tanke på det absurda i att vi bara finns utan mening måste jag hålla med om att det borde finnas en högre mening med att vi lever. Sedan tar likheterna med de religiösa grupperingarna slut. Konceptet gud är för mig lika främmande som konceptet Matrix (att vi lever i dataprogram) som konceptet jorden=ett gigantiskt experiment i ett laboratorium (läs Liftarens guide till galaxen). Jag är alltså med på att det rimligen borde finnas något större än jag och min planet, men att detta skulle vara någon gud (som dessutom enligt utsagor skulle vara man) är jag inte alls med på, lika lite som jag tror att vi lever i ett dataprogram. Kanske är vi alla Truman (Truman show) där allt bortom rymden egentligen är en kuliss? För mig ter sig möjligheten inte mer främmande än gud med skägg, änglar och profeter. Jag är inte med på gud som något gott som vi ska följa, jag är med på att vi gör gott utifrån oss själva. För om nu gud finns, vem har sagt att hon är god?