T R Y G G H E T

Talet i sin helhet, något modifierad sedan tidigare inlägg...

"Jag ska idag tala om tre saker.
För det första ska jag berätta om och förklara skillnaden mellan inre trygghet och yttre trygghet, vilket är ett intressant begrepp. För det andra ska jag tala om trygghetens betydelse för små barn. Avslutningsvis tänker jag väcka några frågor till liv och jag önskar att ni tar dem med er och besvarar dem, om så bara för er själva.

Inre trygghet är den trygghet som vi tror att alla barn i vår närhet har. Den trygghet många av oss ser som självklar att våra barn får. Den tryggheten utgörs av dels en frisk och human människosyn, dels den kärlek vi nästan automatiskt känner för våra egna barn. Den inre tryggheten bygger alltså mycket på känslor.

Den yttre tryggheten kommer från konsekventa handlingar och upplevelser. Ett barn som blir behandlad på samma sätt och får samma gränser lär sig snart hur världen runt omkring barnet är uppbyggt och känner sig då trygg. Om behandlingen är bra eller dålig är mindre viktigt i sammanhanget, det är det konsekventa handlandet som är nyckeln till tryggheten. Även i familjekonstellationer där barnet blir utsatt för systematisk misshandel känner barnet sig tryggt just för att barnet vet vad som händer och har lärt sig reglerna.

Denna trygghet är haltande på minst två sätt.
För det första kan misshandeln inte alltid förutses och är då inte längre en källa till trygghet. För det andra finns inte den inre tryggheten där barnet blir älskat, respekterat och omhändertaget. Jag skulle vilja påstå att det barn som är riktigt tryggt blir älskat och respekterat och samtidigt får tydliga gränser och regler.

Jag anser att svenska förskolor brister i såväl den inre som den yttre tryggheten.

Förskolan har i många år kämpat med att utvecklas från en barnpassningsform till en pedagogisk verksamhet. En förändring som jag, lite fräckt vill sticka ut hakan och ifrågasätta.

Idén i tiden när det gäller lärandet är att barn ska ges utrymme att välja själva. Kreativiteten ska flöda och det krävs tydligen att barnen får fria händer för att detta ska vara möjligt. I praktiken innebär detta färre regler och färre gränser, tvärtemot vad jag tror skapar den yttre tryggheten.

Samtidigt ändras den övergripande idén med förskolan från att ha varit ett föräldrasubstitut där omtanke och kärlek torde vara ledord till ett lärandecentrum med kunskapsmål att uppfylla. Där försvinner ju även möjligheten till vad jag kallar den inre tryggheten. Personalinsatser bedöms inte utifrån förmåga att älska barnen utan utifrån hur mycket barnen lär sig.

Barn i förskoleålder behöver bli omhuldade, få känna trygghet och lära sig en empatisk människosyn i första hand enligt mig. Istället för att nedvärdera barnpassning och göra barnpassning oviktigt borde samhället se vilket ansvarsfullt och fint uppdrag det är att vara "dagpappa", "nattmamma" och "dagisfröken".

Jag har nu talat till er om hur viktigt jag anser det vara att våra barn, speciellt våra yngsta barn, får trygghet även under förskoletiden. Den inre tryggheten och den yttre tryggheten kan i samspel ge ett barn riktig trygghet. Jag har berättat att jag tycker att förskolan brister när det gäller trygghet. Jag vill nu i slutet ställa några frågor till er som jag hoppas manar till eftertanke.

Vill ni att era barn går till förskolan med oro i kroppen, obehagskänslor eller tårar i ögonen?
Hur viktigt är det att era barn kan räkna INNAN de börjar första klass?"

Detta är talet jag höll inför halvklass i tisdags, jag fick applåder!