innan jag faktiskt gjorde en sån självklar sak.
Idag blev det Burger King till lunch och jag köpte lökringar, ja faktiskt jag köpte lökringar. Sex stycken får man i en påse och en smakade jag och upptäckte att jag verkligen inte tycker om lökringar. Men allvarligt så sitter jag där med en nästan full påse lökringar och tänker slänga dem. Hur fel är inte det? Åt helskotta fel! Men ändå tar det mig t i o minuter av funderande, tänkande, prognosande innan jag vågar säga:
"Ursäkta mig, gillar du lökringar? Jag köpte nämligen en påse men kom fram till att jag absolut inte gillar dem. Om du vill ha dem så får du dem gärna."
till närmaste bordsgranne. Överrumplad men väldigt glad svarar han:
"Jaaaa, gärna om du inte vill ha dem alltså!"
Varför varför varför ska det vara så svårt att göra något så självklart, något som gör andra glada, något som alla (utom Burger King) tjänar på? Jag hade med i beräkningen att han skulle titta på mig som om jag vore dumihuvet, jag kalkylerade med att det kunde hända.
Men jag gjorde det ändå! *klappar mig själv på axeln*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är ju jättebra Johanna! När man väl har börjat ta steget till att SE människorna runt omkring en, och leva med dem istället för att leva bredvid dem så rullar det bara på. Jag ger alltid bort min parkeringsbiljett om den inte har gått ut, frågar gamla tanter på coop vilket kött som är bäst till vad osv... Det är så roligt för att de flesta blir så förvånade över att de plötsligt också SER! En liten bieffekt av att ge bort lökringar!
Det är saligare att giva än att taga! Det är så jäkla spännande när man gör liknande "tilltag" - att se och möta människors reaktioner.
Men gladast blev nog Andy! Eller...
varför skulle Andy blivit gladast?
Missade man hela grejen med vad jag gjorde? Jag gick fram till en helt främmande människa och frågade om han ville ha lökringarna, inte till Andy...
Men hallå...lökringar kan ge oönskade effekter....på både det ena och det andra sättet. Gammal är jag men inte fullt så korkad som du gör gällande....
Andy slapp, för att vara rakt på sak , dina lökfisar och din lökandedräkt
Jahaaa, du tänker så...Nejdå, Andy älskar mig alldeles för mycket för att bry sig om sådant...
Just det sörru....så tänker jag....
Skicka en kommentar